Språkpolisen

Nästan alla människor har åsikter om språk och språk är ju en levande organism som hela tiden förändras och en del är mer tyckmyckna än andra. Om man som jag arbetar med språk är man kanske kinkigare och när jag läste svenska på universitetet kallades de intoleranta för purister. Men det är faktiskt människorna som styr språket och när tillräckligt många anammar ett uttryck eller ord så blir det till slut vedertaget och en vacker dag kanske upphöjt till skriftspråk. Ibland kan man faktiskt ha lärt sig något och hålla fast vid det för att det bara är ett inlärt irriterande.

·       Ett sådant inlärt irritationsmoment som många (väldigt många) hänger upp sig på är uttrycket. ”Större än mig”. Vips reagerar någon språkpolis och förklarar att det minsann heter ”Större än JAG!” Basta! Men! Det lilla, lilla ordet ÄN har två kostymer. ÄN kan vara en konjunktion, ett ord som binder samman två satser. ”Större än, jag ÄR! Man tänker sig alltså att det följer ännu en sats efteråt. Men ordet ÄN kan även fungera som preposition och då är det bara en enda sats och efter en preposition bir det objektsform. Större än MIG! Jämför – han ropade på MIG. Man säger inte han ropade på JAG! (PÅ fungerar endast en preposition.)

Vad irriterar ni er på?
Jag irriterar mig väldigt mycket, så det gäller att besinna sig;

·       Nu är det många människor som har svårt att uttala ord som innehåller bokstäverna NT tillsammans. NT är ganska svårt att säga i svenskan och av ren lättja har det blivit oerhört vanligt att tala barnspråk och säga: ORDÄNKLIT eller EJÄNKLIGEN! (Grrr!)

·       Många vet inte skillnaden mellan VAR och VART. Ordet VAR är befintlighet och VART är riktning! En rörelse! VAR är jag och VART skall jag åka. Men att säga VART är han är så bortitok! (Om man inte är norrlänning och säger vars e han?) Jag ringde nyligen till ett av Sveriges största företag och frågade efter en ansvarig på friskvårdavdelningen och tjejen i växeln sa: VART gäller det? Jag fattade faktiskt först inte, jag skulle ju inte åka någonstans. (Grrr!)

·       Det är skillnad på subjekt och objekt, det är skillnad på de och dem. I talspråk används ordet DOM både som subjekt och objekt. Dom kommer. Jag ser dom.
      Men att SKRIVA fel är snudd på syndigt. Det heter DE kommer – inte DEM kommer. Det är precis som att säga DIG kommer! (Grrr!)

·       I svenskan använder man S för att uttrycka ägande! Inte apostrof! Gretas hund! Inte Greta´s  hund! (Grrr!) I svenskan använder man apostrof när något fattas. Greta gick till affär´n.

·       Särskrivningarna orkar jag knappt nämna!
      Vår kassa personal eller en paj älskare (Grrr!)

Nu har jag irriterat mig färdigt för idag!
Har du?

 

 

 

Vad händer efter klockan 13?

Det är något med tiden. Den är likt en boll som rullar ut för en backe, långsamt i början och sedan allt fortare. Tiden lider. Det är just därför det heter att den lider, verbet lida är släkt med ordet lid  som betyder backe! Att lida är liksom att luta. Före klockan ett på dagen, när allt ligger framför mig, känns dagen lång och jag har ju massor av tid. Före klockan ett på dagen arbetar jag långsammare och tar det med ro. Men allt eftersom dagen lider (!) rullar den allt fortare och frampå tidiga eftermiddagen måste jag hålla en högre fart för att hinna med allt jag tänkt. Liksom spurta i sista kurvan. Mitt sätt att skriva, ringa, mejla, läsa och röja går i ett fast-forward-tempo efter klockan 13. Nästan varje dag upplever jag detta. Och tänk, det verkar som om det är samma sak med själva livet. Någon gång under livets eftermiddag, kanske efter 40, ökar farten på tiden. Somrarna blir kortare och julen kommer oftare. Innan dess var det lugnare, man tog det med ro för man hade ju så mycket tid på sig. Sedan får man nog börja spurta...

Hur klarar sig kineserna och andra otrevligheter

När det kommer larm om gifter reagerar människor olika. En del blir rädda, andra arroganta och några liknöjda. (Inte nu igen!) Jag ser det som en möjlighet, ja rent av en gåva. Att få veta ger ju frihet att välja, att inte veta gör mig instängd. Livet är val hela tiden, vi väljer nästan från det vi föds och valen formar våra liv. Och vår hälsa! Vi väljer kompisar, utbildning, intressen, mat, boende och makar! Och vi får inte glömma att INTE välja är också ett val! (Vem sa att livet är enkelt?) Stundtals kan val göra oss förvirrade och stressade, men det kan vara bättre att se valen som möjligheter och äventyr. Möjligheter till lycka och ett långt liv, att bli sur och liknöjd känns lite avslaget.

Nu pågår ett arseniklarm och gruppen liknöjda och arroganta suckar att kineserna minsann har överlevt. Men kineserna är rätt många och vad vet vi om deras hälsa? Sanningen är att den mest arsenikförorenade marken finns i Sydostasien och att människorna där är plågade av arsenikrelaterade sjukdomar som cancer, nervskador och utvecklingsstörningar. I Sverige har kadmium länge varit på tapeten som hälsofarligt i grödor. Både arsenik och kadmium sugs upp av växter och finns ofta i jordar nära gamla industriområden eller där man gödslat med slam.

 Livet är en resa, ibland krokig och svår, men jag brukar tänka att det är det som vi gör för det mesta – som gör skada. Larm och fakta är resurser och vi får inte glömma att det är den berömda cocktaileffekten (summan av allt vi äter och gör) som till slut får fördämningar i kroppen att brista.

Besprutade importerade frukter och grönsaker. (Vindruvor, bananer och kaffe är värstingar!)

Mjukgörare i plast. (Värm aldrig upp plast, använd inte gamla glassbyttor till lunchlåda!)
Flamskyddsmedel i madrasser och soffor. (När man köper nya möbler skall man vara besvärlig!)
Målarfärg. (Att måla med miljömärkta färger eller linolja borde vara självklart efter alla yrkesmålares öden!)
Stress och vrede (Sänker immunförsvaret som skyddar oss mot arsenik och annat elände!)
Ekologiskt och miljömärkt är lycka för alla!
Hur ser din livscocktail ut?

 ”Det är så roligt att leva – för då får en si hur de går”

 

 

När ingen minns är vi förlorade

Härom dagen valde vi ett träningspass söderut i Halland och passerade min barndoms ängar och åkrar. Min himmel och mina vägar. Allt förändras, det gör det, förändring är liksom inbyggt i livets konstruktion och ofta är det spännande och alldeles utomordentligt. Ändå. Jag tror att det är något med oss nutidsmänniskor som gör att förändringarna kommer för snabbt. Vi är för hialösa, helt enkelt. Förr tog saker tid, byggen var långsamma projekt, man vävde sitt tyg och kokade sitt äppelmos. Nu exploaterar vi åkermark och använder gifter, för det är bråttom, bråttom med allt vi upplever, gör, bygger, skapar och tänker. Som att dricka vatten ur en brandslang. Vi bygger inte ett hus här och där utan 120 villor på åkern som tidigare mättade familjerna på gårdarna i skogsbrynet. Skogsbrynet som också är borta förresten, där ligger en golfbana. Det tar några få minuter att fälla en hundraårig ek och några få dagar att för all framtid förstöra åkerjorden generationer förädlat och stretat med. Jag tänker att vi blir rotlösa och tappar förankringen när allt det gamla försvinner i ett enda svep. När människor flyttar ut från storstaden till täta, moderna villaområden och sedan i ilfart pendlar tillbaka till storstaden för att arbeta. Utan att se, utan att vara förankrad i Jorden, skogarna och stugorna. Det är viktigt med rötter, att känna till de som levde innan oss. Att vara tacksam mot dem, minnas dem, prata om dem. Det jordar oss och gör oss till bättre och lugnare människor. Hur många tänker på K-G i Lanthandeln eller Karl på Kôlen när de i ilfart stressar i snabba bilar mellan alla aktiviteter? Vem känner till och minns Hilmer i Ysby Sväng eller Anna i Kärra? Allt löses upp i hög fart och exploatering. Vi flyger ovanpå allt och glömmer vilka vi är och varifrån vi kommer. När ingen minns Karl på Kölen är vi förlorade…

Eliidrott är en dans på nattgammal is - replik till Rosa Pantern

Lennart Hansson (R osa Pantern) skriver den 6 augusti 2015 i ett inlägg på sin blogg www.panternrunning.wordpress.com  om vikten av att läka idrottsskador med andra metoder än sprutor och operation. I bloggen använder han mig som avskräckande exempel, nog för att min historia kan vara avskräckande i många hänseenden, men inte på det sätt som Hansson vill påskina.  Genom att felaktigt skriva att jag tog den ena cortisonsprutan efter den andra och sedan med envishet fortsatte att träna vill han framhäva mig som fullkomligt tokig och hejdlös - i skuggan av sin egen klokskap.

Sanningen är att jag fick EN cortisonspruta av en landslagsläkare. Några få veckor senare brast fotvalvet. Cortison kan vara både välsignelse och förbannelse. Välsignelse för det kan läka kroniska inflammationer och förbannelse för det gör strukturer i kroppen försvagade en tid. När en sena så brast i min fot några veckor senare och valvet rasade fick jag en ny (och världsberömd ortoped) som sa att man aldrig får sätta cortison i ett så belastat område som ett fotvalv. Aldrig! Jag hade varit utsatt för en felbehandling och flera år av juridiska strider följde och några nya operationer, inklusive misslyckade! De som känner mig vet att jag är orolig som en Nasse och väljer nästan alltid naturen som läkare och vägrar till exempel antibiotika vid kraftiga förkylningsinfektioner, för det tar bara bort syntomen och man läker inte på djupet. Aktsamhet anbefalles, precis som med cortison!

När första operationen med lång rehab var över fanns en rest-smärta kvar i området och där använde läkaren bedövningsterapi. Detta är en terapiform som används på olika smärtcentra. När allting är läkt kan nerver ha löpt amok och signalera smärta, fastän det inte finns någon skada. Jag fick 3 – 4 bedövningssprutor (inte cortison!) i det smärtande området – och för varje injektion lugnade smärtan ned sig tills den var helt borta. Läkare kan inte förklara med säkerhet varför detta fungerar, men det kan bero på att när foten blir smärtfri under ett dygn väcks strukturer i det smärtade område till liv som man inte kunnat/våga använda.  En positiv trend väcks till liv.

Att vara elitidrottare är en dans på nattgammal is och så klart tog jag en risk när jag lät landslagsläkaren sätta en cortisonspruta i fotvalvet utan att vara tillräckligt påläst.  När Hansson flera år senare och förhoppningsvis också flera år klokare använder mig som exempel för att avskräcka är det säkert nyttigt. Men då bör han hålla sig till sanningen och inte beskriva mig som hialös och sig själv som ytterst klok. Jag blev inte heller rekommenderad någon annan läkare av Hansson, utan en ortopedtekniker som gjorde felaktiga inlägg som förlängde den skadeperioden med flera månader! Och att glömma – eller låtsas glömma – många av sina egna tokiga teorier Hansson använde vid samma tid – som den att löpare inte behöver stretcha, endast sitta på huk - hoppas jag är glömda och förlåtna för nu rekommenderar Hansson just stretching för att läka skador. Det bästa med människoknytten är att vi kan utvecklas…

 

 

Allt vi har är varandra

Konduktören i en liten stad i Italien var så ohövlig mot oss. Flängde tag i våra racercyklar, morrade som vakthund, svarade inte på tilltal...Och DU! Tänkte jag! Min man är hjärtläkare (fast han är elingenjör) och om du får en hjärtinfarkt här och nu och blir helt beroende av oss - vad säger du DÅ!? Vi måste vara så ömsinta mot alla. Så lätt glömmer vi, att utan alla andra är vi rökta. Inte vill man en dag vakna ensam på Jorden. Alla möten, alla ord bygger en värld med arbetsplatser, matbutiker, sjukhus...Alla där ute bär på något du behöver. TACK FÖRA ALLA GRATULATIONER!
Alla var sååå viktiga!

 "Var och en står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle – och plötsligt är det afton." (Quasimodo

Livet är kort som en sommar

Djupa andetag mitt i sommaren och mitt i livet. Under min morgonlöpning har jag idag sällskap av älggräs och rallarrosor. Jag hälsar dem och vet att i blommor och växter ruvar tiden, de avslöjar var på tidsaxeln vi befinner oss: Vitsippor, syrener eller rönnbär…

För mig har renfanor alltid varit det yttersta tecknet på att sommaren nått sin middagshöjd och nu är de på god väg, de brukar blomma när det är Norvalla Marknad och jag känner vemod då. På Norvalla Marknad. Vet att då, då är det nära vändpunkten. Jag vill hålla fast, men allt går så svindlande. Vill hålla fast de ljusa kvällarna, jordgubbsplockningen och vittvätten på strecken bland björkarna. Vill sätta hälarna i backen… Det stora vemodet kan skölja över mig som en tsunami när jag tittar en digitalisblomma i ögonen och inser hur många blommor den redan tappat. Blommorna faller av nerifrån och upp och till slut finns det bara några ynka blommor kvar i toppen. Som åren som går. Med full kraft slår mig då likheten med livet självt. Att åren faller av utan att vi hinner tänka så noga på saken eller ens märker av det och en dag kommer stjälken att stå tom. Fånga blänket i sjön. Omfamna tiden med vänner och jordgubbar. Lukta på kaprifolen. På torsdag är det Norvalla Marknad.