Kalla fötter!

Förkylning är inget att leka med.
Ibland får jag för mig att det finns en kollektiv, liknöjd inställning till förkylningar, att de inte är så mycket att orda om. 
Ibland får jag för mig att en del människor inte tycker att det spelar roll om man får en förkylning. 
Ibland får jag för mig att många knappt märker att de är förkylda. Jag har ju tränat hårt hela mitt liv och jag kan säga att jag märker när jag blir förkyld. 

Jag har alltid flytt förkylda människor som farsoten (det gör ju alla idrottare!) för en förkylning gör mig till en halv människa. Jag kan inte träna och sova och jag skriver hjälpligt en krönika eller skalar palsternackor. Jag går från vältränad till ett vrak på några få timmar. Så där håller det på, kanske i ett par veckor och det finns heller ingen gyllene morgon när man vaknar och är helt frisk. Nej, själva tillfrisknandet är en process i sig, ofta lika lång som själva infektionen. De första träningspassen befinner man sig i en twilight zone - mellan sjukdom och hälsa och benen är tunga som gärsgårdsstenar. I detta skymningsland befinner jag mig nu efter nästan två veckors förbrukning av pappersnäsdukar och olika naturmedel. En förkylning stjäl livskraft, tid och pengar och kan orsaka följdsjukdomar och till och med hjärtfel. Med en husflugas envishet finns det de som menar att man inte blir förkyld av nedkylning, men det gäller inte mig. Och faktiskt läste jag nyligen att engelsk forskning visar att kalla fötter sänker immunförsvarets kapacitet. Så det så. Handsprit och försiktighet är det som gäller. Livet är inga lätta saker.