När ingen minns är vi förlorade

Härom dagen valde vi ett träningspass söderut i Halland och passerade min barndoms ängar och åkrar. Min himmel och mina vägar. Allt förändras, det gör det, förändring är liksom inbyggt i livets konstruktion och ofta är det spännande och alldeles utomordentligt. Ändå. Jag tror att det är något med oss nutidsmänniskor som gör att förändringarna kommer för snabbt. Vi är för hialösa, helt enkelt. Förr tog saker tid, byggen var långsamma projekt, man vävde sitt tyg och kokade sitt äppelmos. Nu exploaterar vi åkermark och använder gifter, för det är bråttom, bråttom med allt vi upplever, gör, bygger, skapar och tänker. Som att dricka vatten ur en brandslang. Vi bygger inte ett hus här och där utan 120 villor på åkern som tidigare mättade familjerna på gårdarna i skogsbrynet. Skogsbrynet som också är borta förresten, där ligger en golfbana. Det tar några få minuter att fälla en hundraårig ek och några få dagar att för all framtid förstöra åkerjorden generationer förädlat och stretat med. Jag tänker att vi blir rotlösa och tappar förankringen när allt det gamla försvinner i ett enda svep. När människor flyttar ut från storstaden till täta, moderna villaområden och sedan i ilfart pendlar tillbaka till storstaden för att arbeta. Utan att se, utan att vara förankrad i Jorden, skogarna och stugorna. Det är viktigt med rötter, att känna till de som levde innan oss. Att vara tacksam mot dem, minnas dem, prata om dem. Det jordar oss och gör oss till bättre och lugnare människor. Hur många tänker på K-G i Lanthandeln eller Karl på Kôlen när de i ilfart stressar i snabba bilar mellan alla aktiviteter? Vem känner till och minns Hilmer i Ysby Sväng eller Anna i Kärra? Allt löses upp i hög fart och exploatering. Vi flyger ovanpå allt och glömmer vilka vi är och varifrån vi kommer. När ingen minns Karl på Kölen är vi förlorade…

Eliidrott är en dans på nattgammal is - replik till Rosa Pantern

Lennart Hansson (R osa Pantern) skriver den 6 augusti 2015 i ett inlägg på sin blogg www.panternrunning.wordpress.com  om vikten av att läka idrottsskador med andra metoder än sprutor och operation. I bloggen använder han mig som avskräckande exempel, nog för att min historia kan vara avskräckande i många hänseenden, men inte på det sätt som Hansson vill påskina.  Genom att felaktigt skriva att jag tog den ena cortisonsprutan efter den andra och sedan med envishet fortsatte att träna vill han framhäva mig som fullkomligt tokig och hejdlös - i skuggan av sin egen klokskap.

Sanningen är att jag fick EN cortisonspruta av en landslagsläkare. Några få veckor senare brast fotvalvet. Cortison kan vara både välsignelse och förbannelse. Välsignelse för det kan läka kroniska inflammationer och förbannelse för det gör strukturer i kroppen försvagade en tid. När en sena så brast i min fot några veckor senare och valvet rasade fick jag en ny (och världsberömd ortoped) som sa att man aldrig får sätta cortison i ett så belastat område som ett fotvalv. Aldrig! Jag hade varit utsatt för en felbehandling och flera år av juridiska strider följde och några nya operationer, inklusive misslyckade! De som känner mig vet att jag är orolig som en Nasse och väljer nästan alltid naturen som läkare och vägrar till exempel antibiotika vid kraftiga förkylningsinfektioner, för det tar bara bort syntomen och man läker inte på djupet. Aktsamhet anbefalles, precis som med cortison!

När första operationen med lång rehab var över fanns en rest-smärta kvar i området och där använde läkaren bedövningsterapi. Detta är en terapiform som används på olika smärtcentra. När allting är läkt kan nerver ha löpt amok och signalera smärta, fastän det inte finns någon skada. Jag fick 3 – 4 bedövningssprutor (inte cortison!) i det smärtande området – och för varje injektion lugnade smärtan ned sig tills den var helt borta. Läkare kan inte förklara med säkerhet varför detta fungerar, men det kan bero på att när foten blir smärtfri under ett dygn väcks strukturer i det smärtade område till liv som man inte kunnat/våga använda.  En positiv trend väcks till liv.

Att vara elitidrottare är en dans på nattgammal is och så klart tog jag en risk när jag lät landslagsläkaren sätta en cortisonspruta i fotvalvet utan att vara tillräckligt påläst.  När Hansson flera år senare och förhoppningsvis också flera år klokare använder mig som exempel för att avskräcka är det säkert nyttigt. Men då bör han hålla sig till sanningen och inte beskriva mig som hialös och sig själv som ytterst klok. Jag blev inte heller rekommenderad någon annan läkare av Hansson, utan en ortopedtekniker som gjorde felaktiga inlägg som förlängde den skadeperioden med flera månader! Och att glömma – eller låtsas glömma – många av sina egna tokiga teorier Hansson använde vid samma tid – som den att löpare inte behöver stretcha, endast sitta på huk - hoppas jag är glömda och förlåtna för nu rekommenderar Hansson just stretching för att läka skador. Det bästa med människoknytten är att vi kan utvecklas…

 

 

Allt vi har är varandra

Konduktören i en liten stad i Italien var så ohövlig mot oss. Flängde tag i våra racercyklar, morrade som vakthund, svarade inte på tilltal...Och DU! Tänkte jag! Min man är hjärtläkare (fast han är elingenjör) och om du får en hjärtinfarkt här och nu och blir helt beroende av oss - vad säger du DÅ!? Vi måste vara så ömsinta mot alla. Så lätt glömmer vi, att utan alla andra är vi rökta. Inte vill man en dag vakna ensam på Jorden. Alla möten, alla ord bygger en värld med arbetsplatser, matbutiker, sjukhus...Alla där ute bär på något du behöver. TACK FÖRA ALLA GRATULATIONER!
Alla var sååå viktiga!

 "Var och en står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle – och plötsligt är det afton." (Quasimodo

Livet är kort som en sommar

Djupa andetag mitt i sommaren och mitt i livet. Under min morgonlöpning har jag idag sällskap av älggräs och rallarrosor. Jag hälsar dem och vet att i blommor och växter ruvar tiden, de avslöjar var på tidsaxeln vi befinner oss: Vitsippor, syrener eller rönnbär…

För mig har renfanor alltid varit det yttersta tecknet på att sommaren nått sin middagshöjd och nu är de på god väg, de brukar blomma när det är Norvalla Marknad och jag känner vemod då. På Norvalla Marknad. Vet att då, då är det nära vändpunkten. Jag vill hålla fast, men allt går så svindlande. Vill hålla fast de ljusa kvällarna, jordgubbsplockningen och vittvätten på strecken bland björkarna. Vill sätta hälarna i backen… Det stora vemodet kan skölja över mig som en tsunami när jag tittar en digitalisblomma i ögonen och inser hur många blommor den redan tappat. Blommorna faller av nerifrån och upp och till slut finns det bara några ynka blommor kvar i toppen. Som åren som går. Med full kraft slår mig då likheten med livet självt. Att åren faller av utan att vi hinner tänka så noga på saken eller ens märker av det och en dag kommer stjälken att stå tom. Fånga blänket i sjön. Omfamna tiden med vänner och jordgubbar. Lukta på kaprifolen. På torsdag är det Norvalla Marknad.

KNÔ DAJ!

Ibland är det skönt att irritera sig över sakernas tillstånd och fundera över varför vi drivs av hetsen till att bli till sämre människor. Här ett Kinderägg med tre exempel som har med att knô saj att göra.

1.     Du står i en kassakö på Ica. Två kassor är öppna och köerna är långa. Plötsligt öppnas en ny kassa och av någon outgrundlig anledning rusar då de som stod sist i köerna med olympisk snabbhet fram och ställer sig först i kön i den nyöppnade kassan, trots att flera andra köat länge. Har de glömt allt de lärde sig på dagis eller är det en tolkning av bibelns  ” så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista .”? Knô daj in!

2.     En av de första saker man får lära sig i bilskolan är hur snabbt ett fordon närmar sig på en väg. Många har glömt. Du kör på en 80-väg med bil, en huvudled. Fri sikt och öppna landskap och till höger syns en mindre väg där en bil kör. Den stannar inte utan kör huvudstupa ut på huvudleden framför dig. Så bara. Du måste retardera rätt kraftigt för att inte köra in i bilen. Det här händer ofta, ja nästan alltid. Knô daj in!

3.     I trafiken är vi hänsynslösa, det är vi. Vid vägarbeten blir ofta två eller tre filer till en enda. Trafiken flyter allt saktare och bil efter bil väver sig in i den sista filen. Hundra bilar ligger så småningom i en långsamtgående fil. Men nästan alltid kommer någon bil i full fart på den sista biten av filen som strax skall upphöra och kör om alla bilar trots att de från början låg allra sig. Sedan blinkar de in för att lägga sig först. Knô daj in!

 

 

"Knö daj in fast dörra är trång för här är änna nåt på gång..."
 

Hembygdens gubbar och fågelholkar

Idag tänkte jag på allt som sker. På allt som skett. När man tänker på något i koncentrat kan det kännas omvälvande. Ofta tänker man ju på saker en och en, det är lugnare. Här i vår församling i norra Halland i ett hus i skogens bryn är allt stilla och syrendoftande. Men mycket händer också och många knotiga gubbar finns det. Jag försöker att inte tänka på dem för ofta, jag vill hellre vara lycklig. På andra sidan berget bor Månse-Lars han har många maskiner och mycket pengar och har ställt till ett och annat under åren, söndrat och härskat skulle man kunna säga.  Lagt ut giftig asfaltsavfall till exempel, runt vår tomt och brunn och vräkt ned alla våra fågelholkar och täppt igen vår essentiella dräneringsanläggning med sprängsten. Bland annat.
Månse-Lars är gammal ungdomsvän med Antik-Ove som kör en gammal Ford Mercury och som gjorde markanläggningen när vårt hus byggdes och glömde dränera tomten. Hoppsan. Tre års juridiska strider kostade det oss.
Vi var sedan tvungna att anlita Trailer-Bengt, han är en snäll gubbe och säger att han är en av världens bästa grävare och som jobbar både i Åre och Sudan. Trailer-Bengt sjunger i en visgrupp och säger alltid att allt ordnar sig.
Månse-Lars bor för övrigt granne med storbonden Kosse-Per vars kor går på ängar och i skogar häromkring. Det är sååå trevligt! Månse-Lars anlitar Kosse-Per  ibland, bland annat för att lägga igen vår dräneringsanläggning. 1 maj har Kosse-Per alltid ett älskat gigantiskt kosläpp.
Längre bort på vår väg bor Sopetunne-Roger. Vi har inga hardfeelnings alls mot honom, han är vänlig och go mot oss, men han har en och annan ovän på bygden för han hindrar trafiken på den lilla grusvägen genom att ställa sin soptunna i vägen. En dag kom Sopetunne-Roger i slagsmål med Månse-Lars när den sistnämnde försökte ändra på sakernas tillstånd runt Sopetunne-Rogers tomt för att komma fram med sin hjullastare. Spadar lär ha använts som tillhyggen och ambulansen anlände. Den mest lågmälde gubben, men som ändå orsakat gigantiska problem, är Häste-Lars på andra sidan hästhagarna. Vi skrev nämligen ett servitut med honom så vi kunde ha inloppet på vår stora dräneringsanläggning på hans mark. Det var bara det att han skrev ett servitut en kort tid senare med Månse-Lars. På samma område! Det var då Månse-Lars la igen vår anläggning. Och så går livet sin gilla gång…det är inte bra att tänka på allt på en gång...

Jag trodde du va en hunn!

Först och främst – jag är inte så långsam. Få hänger med i mina svängar, i mitt tempo i livet . Farten när jag springer, plockar bär och bygger hus har varit rätt så hög. Min utmaning har varit att tämja mitt sinne. Att sakta ned, sänka tempot och besinna mig. Med inre kraft och uppmanande mantran till mig själv kan jag hålla fartbegränsningar, prata långsammare och sakta in. Jag har blivit bättre på att besinna mig. Alla borde träna på det. Efteråt är en annan tid – nästan allt i livet hänger på den formeln: Att i förväg på djupet inse hur tiden efteråt kommer att bli om vi gör saker för fort. Till exempel kör för fort utanför skolan och släcker ett barns liv. Att tänka på det innan, att inse att vilken tid som helst att passa eller avgången på flyget till Barcelona inte var värt ett så stort offer. 

Under mitt morgonpass för ett par veckor sedan sprang en and oroligt omkring på vägkanten, fram och tillbaka. Fram och tillbaka. En osalig and! Då såg jag att hennes make, den färgglada hannen, låg krossad mitt på vägen med and-fötterna i vädret. Detta gjorde mig till tårar förkrossad och vanvettigt ilsken. Förkrossad att se sorgen och oron hos ett oskyldigt djur och ilsken för att det med all sannolikhet var någon som kört för fort under morgontimmarna. För människan lever på och kör på i vanvettig fart och tar blodfyllda risker med liv. Hela tiden. Det är skillnad på risker och risker. Om man tar risker med brödbaket, pelargonerna eller väggfärgen är misstagen överlevnadsbara, men det är de inte om man av ren vårdslöshet krossar en annan människas liv. 

Nyligen, under ett annat morgonpass med racercykeln på den nordhalländska slätten, kom jag i rätt så hög cykelfart när jag såg en stor lastbil med släp komma i full fart från höger på en liten utfartsväg som mynnade ut på den större landsvägen där jag cyklade. Fri sikt nästan ända till Halmstad – så jag visste att han såg mig. Men ju närmre vi kom varandra desto mer orolig och misstänksam blev jag. Bröderna Johanssons Sandförsäljning. På ett par blixtrande sekunder gjorde jag en gir ut på vägens vänstra sida, i en kurva, samtidigt som jag skrek rakt ut när lastbilen i fullfart körde ut bredvid mig. Tio ton lastbil är inte att leka med. Ett stycke längre fram stannade lastbilen och chauffören vevade ned rutan när jag närmade mig och sa: Jag såg dig inte! Jag trodde det var en hunn! Jag kan se en film i mitt inre. Se hur Anders oroligt springer omkring (osalig Anders!) fram och tillbaka på vägkanten. Fram och tillbaka. Och jag ligger mitt på landsvägen med löparfötterna i vädret och Johanssons Sandförsäljning för första gången inser att efteråt är en annan tid. Vi måste tämja våra sinnen…


Teckning (och påminnelse!)  av vännen och konstnären Katja Ehrenborg! (www.katjaehrenborg.com)