De poetiska byarna

Trängslet, Kårböle och Ängra, namn jag inte visste. Så vackra, klingande poesi. Men det brinner helvetes eldar i våra skogar som hotar dessa byar och min smärta är utan gräns när jag tänker på djuren och bönderna, på byarna och brandmännen. Jag tänker på dem så mycket, mest varje dag. Jag tänker på torkan och de trettio graderna. En gång skall denna sommar ha varit för länge sedan och då skall vi minnas sommaren 2018. Jag hoppas det, för tänk om det aldrig regnar mer, en brännhet apokalyps. 

Vi lycksaliga bebor en flisa på Jorden där vatten i överflöd varit en självklarhet.
Och nu.
Bönderna går i konkurs, djuren magrar och åarna torkar ut. Hästarna och korna här i Halland går på bruna, torra ryamattor. Blåbärsriset är dött och rostbrunt och de majestätiska ormbunkarna ligger stupade och förruttnar dikeskanten. Vattnet i butikerna sinar.

I min lilla, lilla värld kämpar jag med små strategier. Nu klipper vi inte gräsmattan för att spara på klöver och timotej och mask till koltrasten. (Utanför huset ser det ut som om ingen bor här längre.) Vår boning är inte längre endast 135 m2 utan 3500 m2! Fönster och dörrar på vida gavlar, ute och inne - allt är ett. Nu sparar jag vatten fastän vi har en egen brunn, för det är väl vårt eget vatten. Eller? Det är ju ändå grundvatten, allas vårt vatten. Vi sköljer disken under en stor skål och när den är fylld häller jag den på blommor som törstar. Mest satsar jag på fjärilsblommorna, så att de får sin nektar. Vi duschar med en hink i duschen, när den är fylld (går ganska snabbt) får blåregnet en liten ranson. Fåglarna får fröer, vatten och äpplen. Fjärilarna får skivad frukt och vatten.

Trängslet, Kårböle och Ängra...