När mandelblommorna blommar

När mandelblommorna blommar gäller det att hålla tiden i ett stramt koppel. Denna maj månad, så kall och blåsig. Alltid motvind och nattfrosten gjorde mina tomatplantor sorgsna till sinnet. Det är något konstigt med tiden. Den går. Oftast går den fort, ytterst sällan långsamt. Jag har kontroll över små tidsenheter som timmar och minuter, för om jag arbetar på och inte ser någon klocka är jag bra på att bedöma hur mycket klockan blivit. Timmar och minuter är min talang. Men när det kommer till år och månader tappar jag kontrollen helt. Fråga mig om händelser och årtal och jag svävar i det blå. När skedde 11 septemberattackerna? För 8 år sedan? Fel det var 14 år sedan!  Estonia? För 13 år sedan? Fel det var för 21 år sedan! När dog prins Bertil? Ehh, för 10 år sedan? Han dog för 18 år sedan! Man vet att uppfattningen av tid förändras ju fortare vi rör oss och ju mer vi gör. När tiden blir fullproppad – går den fortare. Studier visar också att folk i stan pratar och rör sig snabbare än folk på landet. Vill man hejda tiden får man minsann sänka tempot. Jag susar förbi en liten skröplig stuga på landet med min racer, just när mandelblommorna blommar, och nedanför stugan går en äldre man i sakta mak med hukande axlar och sin stora hund. Bägge ser lika gamla ut som stugan och plötsligt kan jag längta efter en annan tid, när allt och alla gick långsammare, när världen var mer stilla, när det fanns små gummor som bjöd på saft, när hästar drog en plog, när hö inte var stora plastbollar, när en stins vinkade iväg tågen, när små postkassörskor sålde frimärken och tog emot avier, när det inte gällde att bli bäst världen…Det är jobbigt att bli bäst i världen…

Sorgens vingar

Igår kom de! De svartvita flugsnapparna! Varje år kommer de hit till vår lilla plätt på Jorden. De har sitt vinterviste söder om Sahara,ända borta i tropiska Afrika. Sicken lång väg att ta sig hit, sicket omak, ända från Sahara till Älvsåker. Till oss! Jag vet att de kommer varje vår och jag kan bara ana deras strid för att nå fram till oss. Alla vingslag, alla andetag och alla faror när de strävar norrut, norrut. Över kontinenter och hav. Så mycket kraft i några få gram liv. När han igår plötsligt satt på vårt staket var det en hälsning. Nu har jag kommit! Käre Flugsnappare – äntligen i hamn och jag hann ta ett foto...

Flugsnapparna måste vara lite tuffa när de har anlänt, för det är lite sent på säsongen och ont om bostäder. Ibland kör de till och med ilsket iväg talgoxarna som sedan länge inrett sitt hem och börjat häcka. Tuffa tag. Tuffa tider i fablernas värld. Jag undrade så vilken av våra holkar flugsnappeparet skulle välja, någon av de nyare i svart, eller den gamla faluröda vid köksträdgården?

På kvällen när jag röjde i växthuset såg jag katastrofen. Just när alla träd och buskar blommar, när alla koltrastar sjunger arior i skymningen och just när livet är som allra vackrast – då låg han där. Flugsnappehannen. Död. På vår gräsmatta. Det är något med mig, jag sörjer för mycket och för hårt. ”Du måste tänka på dig själv,” sa en god vän en gång, ”inte ta allt så hårt och personligt. Du måste se djur som kollektiv.” Där vilar min brist, jag lider med varje individ. En så lång resa…och så detta? Var det vår katt eller en fönsterruta eller en talgoxestrid. Vad händer med flugsnappemakan? Så tomt allt blev. Min sorg, så tung. Det är något fel med mig...