Efteråt är en annan tid
Jag
skälver. Precis som höstlöven, de gulgula och karminröda. Än en gång är vi
omfamnade av förmultning, förgängelse och förvåning. Än en gång höst, hur hände
det? När blev det djupblå maj till juni? Det omtänksamma augusti till
september? Jag vill inte bli överrumplad av tiden, vill hålla sommaren kvar i
ett långsamt farväl, men varje år samma sak. Denna plötsliga insikt att
sommaren slank iväg utan att jag hann ta ett riktig avsked. Ändå fick jag
säkert förvarningar, precis som i livet självt. En dag var det för kallt för
att bada, kvällarna blev ju mörkare och fågelungarna försvann. Tydliga
varningar. Vi blir faktiskt ofta varnade. Innan man blir förkyld har kroppen
varnat med trötthet - men man vilade inte. Innan man fick punktering långt
hemifrån minns man hur svagt däcket kändes när man körde över den där vägkanten
- men man brydde sig inte. Innan man stängde ytterdörren helt, fastnade den i
ett halvstängt läge och man fick ta i för att få den riktigt stängd - då först kom
minnet att man glömt nyckeln där inne. Dessa påminnelser och föraningar som vi
inte hinner ta till oss. Först efteråt förstår vi. Efteråt är en annan tid…
Jag öppnar tidningen, skummar över familjesidorna och ser en dödsannons med hjärtan. "Min älskling och världens bästa mamma" läser jag och i min bröstkorg blir hjärtslagen till klingande is. "Trafikolycka, ofattbar saknad och du var mitt allt" läser jag vidare och jag slutar att andas. Sådana hjärtskärande, ituslitande händelser, när människor drabbas av det värsta, skär ett snitt i tiden och den stannar. Jag tar ett djupt andetag och förundras över att tågen går, fåglarna kvittrar och mataffären öppnar - när det värsta har hänt! Hela världen borde stanna till i det ohyggliga efteråt och ta djupa, eftertänksamma andetag. Vad kunde de ha gjort för att förhindra det värsta? Fick de varningar?
För en tid sedan såg jag en personbil som körde ut från skolan, som jag passerar när jag är på väg hem. Bilföraren gjorde som så många andra bilförare gör i 2000-talets brådska, hon körde skyndsamt och utan nåd ut från sin skolutfartsväg, rakt ut på landsvägen med de stora timmerbilarna. Timmerbilar är väldigt stora och väldigt tungt lastade och har en väldigt lång bromssträcka. Jag var den som kom i motsatt riktning och mötte den sorglöse bilföraren och timmerbilen. Timmerbilen satte på hela sin helljus- och extraljusutrustning för att signalera fara. Skulle han köra in i bilen som kommit ut från skolan eller köra om den och möta mig som kom från motsatt håll?! Jag sneglade åt höger, åt de fria åkrarna och fria fåglarna, och drog andan. Men timmerbilen lyckades retardera och bilen från skolan lyckades accelerera och livet stod på allas vår sida. Och det blev inget snitt i tiden. Inget outhärdligt efteråt. Bara ett eftertänksamt efteråt.
Har ni hört om Hopiindianerna? Att deras språk inte lär ha några grammatiska formler eller ord som uttrycker tid. Inga ord för dåtid, inga uttryck för framtid . Deras liv är inget flöde från då till nu till sedan. Det finns ingen skillnad mellan det som ÄR och det som VAR. Barnet föds för10 år sedan. Det som hänt dem i det förflutna fortsätter att verka i nuet, tänker de! Visst gäller det att tänja på sina tankebanor, långt, långt? Även deras framtid finns alltid med dem, likt ett frö, ända från födelseögonblicket, det skall bara manifesteras. Eftersom Hopiindianerna lever och verkar i framtiden samtidigt som i nuet vet de att de kan påverka sina liv. Då, nu och sedan är samma plats! Allt är ett förlängt, evigt nu. Detta är nog nästan omöjligt för våra västerländska hjärnor att ta in. Men det vore nog bra ändå, att leva som Hopiindianer. Ibland. När vi har nutidsbråttom till jobbet, till flyget, till skolan, till mötet, till framtiden - kan nu och sedan flätas samman i vårt inre. För inga möten, inga tider, inga flyg, inga tåg i världen är värda det allra värsta. För om det värsta hände och vi efteråt, i det långdragna efteråt, fick möjlighet att vrida tiden tillbaka och göra annorlunda, så skulle vi ge allt vi har för att få tiden tillbaka. Både i det lilla, lilla och i det stora. Vi behöver inte ge allt vi har - vi kan vrida fram tiden inom oss, besinna oss, lyssna på varningar - mitt i nuet! Då händer inte det värsta. Men höstens vackra, pampiga intåg kunde jag inte ha förhindrat, men jag kunde ha tagit ett värdigt avsked av sommaren. Det kunde jag…
