Detta är bara min lilla replik på Alex Schulmans krönika i nr 8 av tidningen Amelia.
En hatkrönika om löpare. Schulman står vid en busshållplats på Odengatan och röker och ser alla dessa joggare med något desperat i blicken springa förbi. Och i från något. Löpning är en helt meningslös syssla, anser han. Han undrar vad i helvete det är som pågår. Han hatar de som promenerar, men avskyr än mer de som springer, de rubbar hela hans existens.
Dessa plågade, prylfixerade fanatiker...
Antagligen är det så att Alex Schulman driver med oss, vill sticka
ut sin cigarettrykande nos och reta gallfeber. Naturligtvis. Provocera är ju hans jobb. För jag kan inte
tro att det är på riktigt, riktigt och har svårt att bli uppskakad eftersom jag
själv alltid levt av djupa andetag. Ända sedan jag lärde mig att gå. Ända sedan jag lekte häxa hemma i den
halländska byn och ingen lyckades fånga in mig. Ända sedan jag valde att ta mig
till fots från skolan istället för att ta skolbussen. Ända sedan jag kom med i
juniorlandslaget i en av mina första tävlingar. I löpstegen finns en gudomlig
symmetri och en yogisk rytm som utgår från höften och som bär en människa genom
genom skogar, städer och savanner. Genom
tårar, orostankar och idéer. I de djupa andetagen och i stegens rytmer når man
sitt innersta, når man skikt man aldrig skulle nått annars. Skikt som blivit kvar oupptäckta i själens
bråddjup. Klart att människor blir betagna och tassar iväg på Odengatan, på
sulor av gummi och gas, när de anar något oerhört.
Hjärtats saga är livets saga, din och min. Pulsslagen är
bärare av kärlek och ork. Pulsslagen är förutsättningen för att kunna springa
Stockholm Marathon eller bära en tekopp över köksgolvet. Hjärtat är vårt livs
centrum och villkoret för våra liv och en underbar vardag. Varje slag, varje
dag bär våra liv. I tusen gånger tusen dagar,
tills hjärtat en dag inte orkar mer på grund av tidens tand. Eller! För att det
inte fått slå kraftfullt nog, för att lättja, osund mat och cigarettrök fått
det att dra ihop sig, förfettas och försvagas.
Hjärtmuskeln längtar nämligen efter djupa andetag och vill växa och
tänja på sina gränser så att tryckvågen med syre och näring till kroppens alla utmarker
förblir kraftfull och uthållig i många, många år. Ingen företeelse har så
omfattande påverkan på vår hälsa som djupa andetag! Det vill säga konditionsträning! En god kondition förlänger liv, ger livet
större mening, motverkar hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancer och Alzheimer.
Det du Alex Schulman! I kroppens inre pågår ständigt ett nedbrytande, blodkärlen
stelnar och inflammeras, fettdepåer byggs och ämnesomsättning försämras. Allt
sker i det mycket tysta och mörka när man står på Odengatan och röker och
hatar. Hjärtat vill djupa andetag och kärlek och det enklaste sättet i världen
att få blodet att sjunga i ådrorna, att rensa ut, att bygga hälsa är att - springa. Inte ifrån utan till. Till allt
vi vill med våra liv. Till våra drömmar. Till en omfamnande sömn och en god
aptit på det som är nyttigt.
Ett par skor är allt
som behövs och man kan öppna dörren och ge sig i väg. Var man än är. Hemma. På Hamburgs flygplats.
I Paris. I djungeln. På Odengatan. Det
finns förstås massor med löpprylar, men de är inget måste. Prylar och överdrifter ("idioti upphöjt till konst” som Schulman kallar pulsmätare och stegräknare) finns i alla världar: i
heminredningens, i modets och i telefonernas.
Det är i kontrasterna som livsnjutningen finns, som livets mening
vilar. Gråstenar och rosor. Hunger och mättnad. Ansträngning och vila.
