Våra hjärtan brast i morse

Det gör så ont och tårarna gör synen suddig och själva  tiden är fylld av hjärtskärande saknad. I helgen fick vår huskatt Vincent van Gogh plötsligt svåra kramper. Små tassar som kämpade i luften, en tjock svans som stod rakt ut och ögon tomma av medvetslöshet. Men han återhämtade sig på en halvtimma och veterinären sa i telefonen att det kumde vara epilepsi och jag skulle komma nästa dag och kontrollera den lille gubbens höga blodtryck. Men innan nästa dag skulle det komma en natt, en kaotisk natt då Vincents kramper blev allt svårare. Som stungen av elektriska stötar. Vi vyssade och vaggade. Anders blev svårt biten under ett av Vincents  krampanfall och av den svåra smärtan höll även han på att tappa medvetandet. Allting kan ibland bli för mycket. Efter en sömnlös natt travade vi in med vår skatt till veterinärkliniken utan att ha en bokad tid och  innan de ens öppnat. Med empati och värme tog de Vincent i sin vård tills veterinären skulle anlända. Vincents egen huläkare: doktor Malmström. Under tiden åkte vi med Anders till akuten där han plåstrades om och fick antibiotika.

Så kommer tiden efteråt, den som är en annan tid. Det kom ett telefonsamtal från veterinären. Han sa med mild stämma; ”att nu får det vara bra, det här är för svårt. Den lille vännen har en för omfattande skada i hjärnan.” Nu fick det vara bra! Nu skulle vi släcka Vincents långa, långa liv och tänk att två vältränade hjärtan kan brista av ett sådant besked. Vincent blev tjugo år, fem månader och åtta dagar. Ett lång kattliv. Han var eljest. Så vis och god. Trots blindhet och dövhet fann han sin väg både inne och ute, kissade han alltid i sin låda, stod han ut att bli medicinerad två gånger om dagen och få tass-pedikyr. Han älskade oliver och bollade med dem som basketspelare. Han var en del av vår familj. Där låg han nu på en brits lugnad av Stesolid och med en kanyl i tassen. En kanyl i väntan på dödens befrielse. Jag ville gosa och pussa hans öron i evighet och jag vill inte döden. Jag har så svårt att förstå den. När Vincent somnade in höll både jag och Anders om honom och jag var inte beredd på att hjärtat skulle gå i kras.

Jag hade så svårt att lämna honom. Han kändes varm och jag höll i hans tassar och tittade på hans klor som jag nyligen klippt. Orkade inte med att det var sista gången jag såg honom.När vi till slut kom ut till parkeringen sprang vi ändå bort till klinikens fönster och där stod vi och tittade in på honom. Där låg han på britsen. Alldeles ensam.  Min syn är så suddig…