onsdag 14 februari 2018

Efteråt är en annan tid - eller när skall unga män få ta körkort?

Efteråt har alla klockor stannat.
Efteråt har alla tågen gått.
Efteråt är en annan tid, brukar jag säga när jag håller mina föreläsningar om stresshantering och konsten att sänka farten i livet och på 30-vägarna. Jag håller själv hög fart i livet, måste ofta besinna mig. Sänka farten. De värsta får inte hända. Just i trafiken borde vi inse det mer än någon annanstans. Vi sitter i en ombonad mördarprojektil och känner oss eviga.  Och krafterna är så oerhörda att på några tiondelar av sekunder kan de krossa framtidsdrömmar och hela familjer. Vi borde besinna oss. Allra mest borde unga män besinna sig. Unga män 18 – 24 är så kraftigt överrepresenterade i olycksstatistiken över tragedier med dödlig eller skadlig utgång att man kan gråta. VTI, Väg- och trafikinstitutet, slår larm om just denna åldersgrupp, antalet dödade i den gruppen har ökat med 50 % på några få år. Unga testosteronstinna män borde inte få köra bil, borde inte få ta körkort förrän de passerat 24 års ålder. Eftertänksamhet, varsamhet och personlig mognad är avgörande när man hanterar 1 ½ ton urkraft.
Så går mina uppskakade tankar i varje fall idag, när en till mig närstående flicka på 15 år, var med om en brutal frontalkrock tillsammans med sin mamma och lillebror. Mamma och lillebror klarade sig någorlunda, men flickan ligger på sjukhuset med förlorad mjälte, sprucken lever och bukspottskörtel och brutet bäcken. Bara för att en ung kille med färskt körkort körde för fort på just deras lilla kurviga, snömoddiga landsväg ute i skogen. Körde så fort och på så fel sida – att det värsta hände.
Efteråt är en annan tid.

torsdag 27 juli 2017

UNDREN I NORRA HALLAND

Ibland är det nog bra att åka till Barcelona. Eller Panjang eller vart man nu längtar. Men ibland är det välgörande att se äventyren och storheten i det som finns alldeles nära, det som omger oss och finns mitt i vardagen, det vi kallar alldagligt och rent av enahanda. Bara längs morgonens träningstur radar undren upp sig:
Det står en get och tronar uppe på en stor sten, alldeles vid vägkanten. Han bor där och han utstrålar både hövisk artighet och ullig charm och man blir kär.
Solen strålar fastän det är tidig morgon, juli månad är ett under i sig, betänk bara november.
Vi passerar Ålgårda, där finns ett gammalt kraftverk och i ån finns både lax och havsöring och här har man byggt en fiskväg för att fiskarna skall kunna passera uppströms från havet och inte stoppas av kraftverket. Människan är trots allt god.
Vi har den stora sjön Lygnern som smidigt tänjer ut sig mellan Halland och Västergötland. Den är lång, djup och stålblå och man drar andan när den plötsligt uppenbarar sig.
Lite längre österut ligger Fixsjön, där lär min gammelfarfar ha blivit jagad av vargar en iskall vinter för länge sedan.
Efter banans längsta backe finns en förfallen gård, där bodde Frö-Göte och att se hans skeva dörr och slitna fönsterbågar stillar en. Han bodde där utan fiber, parabol och Iphone, han levde nog i det riktiga livet bland sina örter och vi bara fräser förbi på cyklar av karbon.
När naturen på nytt öppnar sig finns på bägge sidor av landsvägen enorma klövervallar med rödklöver vars dofter skulle få Calvin Klein att brista ut i tårar.
På slutet passerar vi ett slott, Gåsevadholms Slott, ägd av Niclas Silfverschiöld, kungens svåger. Passerar man här flera gånger i veckan lyfter man inte ens på ögonbrynen, men det är ett rosa sagoslott mitt på en ö i en fors.
När vi tar de sista backarna hemåt passerar vid det solgula huset med det timrade härbret på gården och där står minsann Knut Rolfö 90, högt upp på en stege och skrapar huset!
 Ta det varligt Knut, vi tycker så mycket om dig och din söta fru Lilly, 92.
 (Och, ja de är farfar och farmor till Fridolina.)

söndag 11 juni 2017

Doping eller slarv?




Det är alltid lätt att tycka, att ha åsikter om smått och stort i livet. Många har åsikter fastän erfarenheten eller kunskaperna är grunda, men det är roligt att tycka, bara man är snäll så. Om fallet Therese Juhaug tycker jag en del, ibland påminner hon om ett av småbarnen som blev anklagad för mordet på Kevin när hon pressas och kavlas. Den där lille lintotten på fyra år som timtals ålar sig runt i en förhörsstol (ibland syns bara hans små nakna fötter i bild!) med en sträng poliskonstapel i uniform hängande över sig som hytter med pekfingret och säger:
”Titta mig i ögonen! Får jag klargöra en sak!”
(Klargöra!)
Det är nästan så jag tycker att Therese Juhaug hanteras på samma sätt av idrottens olika nämnder, domstolar och internationella skidförbundet. Hon är förtvivlad, hon gråter och - hon är oskyldig.  Hon är oskyldig till doping, det känner jag mig säker på, det hon är skyldig till är slarv. Timtals med hård träning i djupa skogar och branta backar, benen skakar, lungorna brinner – det är lätt att hjärnan inte är med i varje moment i vardagen.
Visst, en elitidrottare får inte slarva med intag och smörjelser, men visst är detta på gränsen till omänskligt? För vad jag kan påminna mig så är det inte många idrottare som blivit så uthängda och skinnflådda och som får kämpa så för sin sportsliga tillvaro för en så pass liten förseelse. Vem tror att hon försöker höja sin prestationsförmåga med en läppsalva?
Hur var det med medeldistansaren Abeba Aregawi? Jag minns inga hjärtskärande scener efter hon tagit hjärtmedicin (!) helt uppenbart i prestationshöjande syfte. Hon blev friad på grund av oklarheter. Gångaren Andreas Gustafsson åkte fast i dopingkontroll och valde att försvinna. Världsmästaren i stavhopp Shawn Barber åkte fast för kokain, men fick tävla i OS eftersom som han sa att han fått i sig ämnet via kyssar!
Livet är inga småpotatis…

lördag 6 maj 2017

Vi får sluta skinnflå varandra



Ibland kan det vara gott att tänka på de stora sakerna i livet. På oss människor till exempel. Man kan ju inte skylla oss för att vara ett speciellt fredligt djur, ja vi klassas väl mer som ett rovdjur. När jag var liten och var på skolresa till ett museum fanns det i entrén en stor tavla med en text under: Världens farligaste djur, stod det. Och så tittade man rakt in i en spegel och såg sig själv. Som liten förstod jag inte djupet av det men nu som vuxen blickar jag ut över ett bråddjup:

Isbjörnarna och världshaven och gerillagrupperna och Trump och Nordkorea och fågelinfluensorna.



Nu bor ju jag bor på en liten flisa här på Jorden där vi sedan decennier haft högt välstånd, fred och demokrati. Jag kan inte vara tacksam nog. Men det rycker i livets förtöjningar och man kan när som helst bli nedmejad av en lastbil när man handlar tomater. Enskilda attentatsmän (och kvinnor!) och skrämmande grupperingar med olika syften och mål lär vara de största hoten mot vår demokrati, vårt sätt att leva i fred. Men jag tror att en lika stor fara kan finnas gömd hos var och en av oss: det att vi inte kan resonera med varandra längre. Vi har tagit ställning och vi irriterar oss och skinnflår varandra utan eftertanke.  
Den stora faran är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människorna oförmåga att utbyta tankar! För att travestera Martin Luther Kings kända citat.



Det är bra att ta ställning, att tycka, jag är själv ack så tyckmycken, men jag får inte banka knölpåken i huvudet på andra när de tycker annorlunda. Jag har alltid med förskräckelse iakttagit så kallade motdemonstranter som attackerar meningsmotståndare med ägg eller bomber. Men man är inte klok eller ens god bara för att man är mot det som verkar dumt och ondskefullt. Genom att ilsket attackera agerar man ju som det man vill bekämpa. 
Sunda demokratiska tankar borde vara att lyssna och resonera och försöka förstå hur de andra tänker.Kanske till och med locka dem över på sin sida.


Jag hade ett inlägg för en tid sedan på Facebook där jag gjorde en liten rolig historia om tiggare som störde mig, som lurade mig och satt där med bedjande ögon och försökte få mig att tro att de hade det svårt. I själva verket skrev jag om våra välgödda katter som brukar tigga mat utanför förrådet. Ett par personer reagerade direkt med chock, en sa att det inte var roligt alls och att hon tänkt ta bort mig som vän! Det är när alla reptilsnabbt dömer som det kan gå åt pipsvängen. Om det nu varit ”riktiga” tiggare jag resonerat kring, så borde de tagit allvarliga samtal med mig. Hur tänker du nu? Jag tänker så här? Är det rätt att tigga? Skall man ge dem en fisk eller ett fisknät? Samma inom politiken, inte andas något som kan rubba cirklar. Inte tala med ytterligheterna, inte tänka efter, bara slå handväskan i huvudet på dem. Vi måste bli snällare, klokare, mer lyssnande och inse att man inte vinner någon riktig fred genom att kriga.

Vi bär alla världsfreden inom oss...

söndag 16 april 2017

Här nere på Jorden är inget sig likt



Bästa Alice!
Här nere på Jorden är inget sig likt, sedan du lämnade oss. Du föddes i Rolfstorp mitt i Halland och dog 1960, jag kan inte minnas dig, men du var min gammelmormor och lär ha varit så god och mild trots din Golgata med en mullrande, stökig man.

Jag vill bara berätta hur vi har det, sen du försvann, det har ju gått mer än 50 år sedan och jag är inte helt säker på att precis allt blivit bättre sedan du for, det är jag inte. Efter den industriella revolutionen och två världskrig borde vi ha besinnat oss och funnit något slags frid och balans. 
Men så är det inte Alice. Vi bygger murar, fortsätter att förakta, skapa gerillarörelser, skjuta varandra, utarma haven och skogarna. 
Nutidens världskrig kallas terrorism Alice! Var du än befinner dig i världen kan en lastbil meja ned dig när du handlar tomater eller en tyrann skjuta våra barn mitt under mattelektionen.

Amerika har en stolle till president och Kina har blivit en ekonomisk och militär stormakt. 
Vi borde skämmas över mycket, jag vet. Men vet du vad jag tror, jag tror att mycket hänger på farten. Utvecklingen rasar framåt som ett klot som rullar nedför ett fjäll. Fortare och fortare. Saken är ju den att allt i livet - som jag själv, som grannen eller bilen - har både ljusa och mörka sidor.
Och höghastighet är ju en välsignelse när man åker snabbtåg eller får svar från andra sidan jorden på 30 sekunder. Men den höga farten kan ju utnyttjas även av mörkare krafter. Det onda får vingar. Revolutioner går snabbare - och jag som inte alls tycker om revolutioner när några måste dö för den goda saken. Vi hade en arabisk revolution här på Jorden för några år sedan som inte alls skapade något gott, det skapade nog mest elände. För snabbt och för stort. 
Nu är våra hjärnor stressade av all utveckling, ovisshet och ondska.

Men vi har skapat bra saker också må du tro, vi har gjort tekniska och medicinska språng som du inte ens kan föreställa dig. Vi kan byta hjärtan och njurar och med datorer kan varje människa ha kontakt med hela världen i varje sekund och göra blixtsnabba affärer. Bilarna har krockkuddar och vi kan bota de svåraste sjukdomar. Min vardag är inte din vardag, jag lever i ett annat kosmos med rawfood, chiafrön och racercykel av karbon och jag tar ut pengar ur en lucka i en vägg på stan. Nej, ingen bankir! Förresten har vi nästan slutat använda pengar, vi gör pilsnabba transaktioner med plastkort eller telefon. Istället. Så lite är bättre och somligt är sämre här på Jorden. Jag kan ibland ändå längta efter din tid, då allt måste ha varit tystare och lugnare. Häst och vagn och lantbrevbärare som kom in i köken och drack kaffe.

Vet du vad!? Du kommer inte att tro mig, men på den gamla landsvägen genom ditt Rolfstorp passerar tiotusentals bilar på väg till Ullared. Vad gör alla i Ullared kanske du undrar, men där finns en ofantlig butik lika stor som hela Rolfstorp.Vi älskar att handla mycket och billigt och där finns allt Alice. Jag vet att du handlade på Kooperativa och du tyckte det räckte fint…
Men vi vill ha mer Alice. Och det skall gå fort.
Vad tror du om allt?
Hur kommer det att gå för oss?

söndag 12 februari 2017

Du finns nog med på min lista!



”Världen är så stor, så stor Lasse, Lasse liten. Större än du nånsin tror Lasse, Lasse liten.”
Det är någonting med världen. Nu. Allt finns, allt har vi, allt gör vi och inte hinner vi allt vi vill och då har vi ändå X2000, mobiltelefoner och kan deklarera på nätet. Vad gör vi av all tid vi sparar in på centrallåset på bilen och näthandlar mat på ICA?  Någon har sagt att nutidsmänniskan upplever mer på en enda vecka än de som som levde förr gjorde under ett helt liv. De som aldrig sett havet!
Jag funderar inte så mycket på vilka städer och platser jag vill besöka, (jo, lite granna), mest funderar jag på människor jag vill möta och äta saffranssoppa och chokladtårta med. 
Dem tänker jag på ofta. 

Men det har gått upp för mig att alla människor har en prioriteringslista, helt osynlig och ofta omedveten, men den finns.  Måste finnas.
De flesta av oss hinner regelbundet bara träffa en handfull människor och ofta finns självklart familjen med på listan. Måste finnas. Jag och hulde Anders brukar fundera över detta, att vi inte är tillräckligt högt upp på många goa människors att hinna-träffas-lista. Folk tackar nej, folk är upptagna, folk har annat omkring sig. Kanske känner man för många? För många att tycka om?
Ibland har jag och Anders storkalas, men det är ingen helt bra idé, som att dricka vatten ur en brandslang att möta alla på en gång. 
Hur skall man hinna med allt man vill göra?
Vad gör vi av allt tid vi sparar in…