tisdag 1 januari 2019

Inte skuld, bara hopp år 2019


Vi förlorade en mycket nära vän i höstas. Ni vet vänskap som lyssnar, som bryr sig om, som ser och som inte glömmer en. Fastän jag visste hur viktig hon var lodade jag inte djupen förrän begravningen var över. Det är så förunderligt för ofta är det förlusten som öppnar dörrar till det innersta. Just när jag förlorat henne förstod jag hur mycket hon betytt och gett. Man vet innan också, men att veta är inte samma sak som att få en insikt. Sikt inåt!
Nu behöver det, som tur är, inte endast vara döden som ger insikter, utan ibland kan det räcka att något händer eller att någon säger något på ett sätt som rör vid hjärtan. När jag var liten var jag så rädd om djuren och skogen, ja hela planeten. Lena som barn skrev i dagboken att hon ”hatar avgaser”. Som mycket ung slutade jag använda plastpåsar, äta kött och jag fick leta efter ekologiskt mjöl och nu kan jag stå inför det (underbara!) faktum att så många männscher har kommit till insikt år 2018!
Under alla år har mitt mål varit att inte döma människor för deras val. För man går på nattgammal is när det gäller inspiration kontra dömande. Mitt mål har varit att inspirera, ge insikter – och det är ju också mitt jobb. Klart att jag tänkt och känt en massa, triviala saker som att varför står en präst och predikar godhet och sedan går hem och äter djur som våndats i trängsel och skräck inför sin egen död. Det har funnits massor med motsägelser, men jag har låtit de dömande tankarna fara… 
Skuld är aldrig lösningen. Det stora år 2019 är ju att världen är mer öppensinnad, vi kan tala om det komplicerade på ett lugnare och mer välkammat sätt. Situationen och smärtan på planeten har gjort att många dörrar öppnats och många fått en sikt inåt och det är ett hopp att vila ut i inför nästa år. Och nästa. Och nästa.

söndag 22 juli 2018

De poetiska byarna


Trängslet, Kårböle och Ängra, namn jag inte visste. Så vackra, klingande poesi. Men det brinner helvetes eldar i våra skogar som hotar dessa byar och min smärta är utan gräns när jag tänker på djuren och bönderna, på byarna och brandmännen. Jag tänker på dem så mycket, mest varje dag. Jag tänker på torkan och de trettio graderna. En gång skall denna sommar ha varit för länge sedan och då skall vi minnas sommaren 2018. Jag hoppas det, för tänk om det aldrig regnar mer, en brännhet apokalyps. 
Vi lycksaliga bebor en flisa på Jorden där vatten i överflöd varit en självklarhet.
Och nu.
Bönderna går i konkurs, djuren magrar och åarna torkar ut. Hästarna och korna här i Halland går på bruna, torra ryamattor. Blåbärsriset är dött och rostbrunt och de majestätiska ormbunkarna ligger stupade och förruttnar dikeskanten. Vattnet i butikerna sinar.
I min lilla, lilla värld kämpar jag med små strategier. Nu klipper vi inte gräsmattan för att spara på klöver och timotej och mask till koltrasten. (Utanför huset ser det ut som om ingen bor här längre.) Vår boning är inte längre endast 135 m2 utan 3500 m2! Fönster och dörrar på vida gavlar, ute och inne - allt är ett. Nu sparar jag vatten fastän vi har en egen brunn, för det är väl vårt eget vatten. Eller? Det är ju ändå grundvatten, allas vårt vatten. Vi sköljer disken under en stor skål och när den är fylld häller jag den på blommor som törstar. Mest satsar jag på fjärilsblommorna, så att de får sin nektar. Vi duschar med en hink i duschen, när den är fylld (går ganska snabbt) får blåregnet en liten ranson. Fåglarna får fröer, vatten och äpplen. Fjärilarna får skivad frukt och vatten.
Trängslet, Kårböle och Ängra...

onsdag 14 februari 2018

Efteråt är en annan tid - eller när skall unga män få ta körkort?

Efteråt har alla klockor stannat.
Efteråt har alla tågen gått.
Efteråt är en annan tid, brukar jag säga när jag håller mina föreläsningar om stresshantering och konsten att sänka farten i livet och på 30-vägarna. Jag håller själv hög fart i livet, måste ofta besinna mig. Sänka farten. De värsta får inte hända. Just i trafiken borde vi inse det mer än någon annanstans. Vi sitter i en ombonad mördarprojektil och känner oss eviga.  Och krafterna är så oerhörda att på några tiondelar av sekunder kan de krossa framtidsdrömmar och hela familjer. Vi borde besinna oss. Allra mest borde unga män besinna sig. Unga män 18 – 24 är så kraftigt överrepresenterade i olycksstatistiken över tragedier med dödlig eller skadlig utgång att man kan gråta. VTI, Väg- och trafikinstitutet, slår larm om just denna åldersgrupp, antalet dödade i den gruppen har ökat med 50 % på några få år. Unga testosteronstinna män borde inte få köra bil, borde inte få ta körkort förrän de passerat 24 års ålder. Eftertänksamhet, varsamhet och personlig mognad är avgörande när man hanterar 1 ½ ton urkraft.
Så går mina uppskakade tankar i varje fall idag, när en till mig närstående flicka på 15 år, var med om en brutal frontalkrock tillsammans med sin mamma och lillebror. Mamma och lillebror klarade sig någorlunda, men flickan ligger på sjukhuset med förlorad mjälte, sprucken lever och bukspottskörtel och brutet bäcken. Bara för att en ung kille med färskt körkort körde för fort på just deras lilla kurviga, snömoddiga landsväg ute i skogen. Körde så fort och på så fel sida – att det värsta hände.
Efteråt är en annan tid.

torsdag 27 juli 2017

UNDREN I NORRA HALLAND

Ibland är det nog bra att åka till Barcelona. Eller Panjang eller vart man nu längtar. Men ibland är det välgörande att se äventyren och storheten i det som finns alldeles nära, det som omger oss och finns mitt i vardagen, det vi kallar alldagligt och rent av enahanda. Bara längs morgonens träningstur radar undren upp sig:
Det står en get och tronar uppe på en stor sten, alldeles vid vägkanten. Han bor där och han utstrålar både hövisk artighet och ullig charm och man blir kär.
Solen strålar fastän det är tidig morgon, juli månad är ett under i sig, betänk bara november.
Vi passerar Ålgårda, där finns ett gammalt kraftverk och i ån finns både lax och havsöring och här har man byggt en fiskväg för att fiskarna skall kunna passera uppströms från havet och inte stoppas av kraftverket. Människan är trots allt god.
Vi har den stora sjön Lygnern som smidigt tänjer ut sig mellan Halland och Västergötland. Den är lång, djup och stålblå och man drar andan när den plötsligt uppenbarar sig.
Lite längre österut ligger Fixsjön, där lär min gammelfarfar ha blivit jagad av vargar en iskall vinter för länge sedan.
Efter banans längsta backe finns en förfallen gård, där bodde Frö-Göte och att se hans skeva dörr och slitna fönsterbågar stillar en. Han bodde där utan fiber, parabol och Iphone, han levde nog i det riktiga livet bland sina örter och vi bara fräser förbi på cyklar av karbon.
När naturen på nytt öppnar sig finns på bägge sidor av landsvägen enorma klövervallar med rödklöver vars dofter skulle få Calvin Klein att brista ut i tårar.
På slutet passerar vi ett slott, Gåsevadholms Slott, ägd av Niclas Silfverschiöld, kungens svåger. Passerar man här flera gånger i veckan lyfter man inte ens på ögonbrynen, men det är ett rosa sagoslott mitt på en ö i en fors.
När vi tar de sista backarna hemåt passerar vid det solgula huset med det timrade härbret på gården och där står minsann Knut Rolfö 90, högt upp på en stege och skrapar huset!
 Ta det varligt Knut, vi tycker så mycket om dig och din söta fru Lilly, 92.
 (Och, ja de är farfar och farmor till Fridolina.)

söndag 11 juni 2017

Doping eller slarv?




Det är alltid lätt att tycka, att ha åsikter om smått och stort i livet. Många har åsikter fastän erfarenheten eller kunskaperna är grunda, men det är roligt att tycka, bara man är snäll så. Om fallet Therese Juhaug tycker jag en del, ibland påminner hon om ett av småbarnen som blev anklagad för mordet på Kevin när hon pressas och kavlas. Den där lille lintotten på fyra år som timtals ålar sig runt i en förhörsstol (ibland syns bara hans små nakna fötter i bild!) med en sträng poliskonstapel i uniform hängande över sig som hytter med pekfingret och säger:
”Titta mig i ögonen! Får jag klargöra en sak!”
(Klargöra!)
Det är nästan så jag tycker att Therese Juhaug hanteras på samma sätt av idrottens olika nämnder, domstolar och internationella skidförbundet. Hon är förtvivlad, hon gråter och - hon är oskyldig.  Hon är oskyldig till doping, det känner jag mig säker på, det hon är skyldig till är slarv. Timtals med hård träning i djupa skogar och branta backar, benen skakar, lungorna brinner – det är lätt att hjärnan inte är med i varje moment i vardagen.
Visst, en elitidrottare får inte slarva med intag och smörjelser, men visst är detta på gränsen till omänskligt? För vad jag kan påminna mig så är det inte många idrottare som blivit så uthängda och skinnflådda och som får kämpa så för sin sportsliga tillvaro för en så pass liten förseelse. Vem tror att hon försöker höja sin prestationsförmåga med en läppsalva?
Hur var det med medeldistansaren Abeba Aregawi? Jag minns inga hjärtskärande scener efter hon tagit hjärtmedicin (!) helt uppenbart i prestationshöjande syfte. Hon blev friad på grund av oklarheter. Gångaren Andreas Gustafsson åkte fast i dopingkontroll och valde att försvinna. Världsmästaren i stavhopp Shawn Barber åkte fast för kokain, men fick tävla i OS eftersom som han sa att han fått i sig ämnet via kyssar!
Livet är inga småpotatis…

lördag 6 maj 2017

Vi får sluta skinnflå varandra



Ibland kan det vara gott att tänka på de stora sakerna i livet. På oss människor till exempel. Man kan ju inte skylla oss för att vara ett speciellt fredligt djur, ja vi klassas väl mer som ett rovdjur. När jag var liten och var på skolresa till ett museum fanns det i entrén en stor tavla med en text under: Världens farligaste djur, stod det. Och så tittade man rakt in i en spegel och såg sig själv. Som liten förstod jag inte djupet av det men nu som vuxen blickar jag ut över ett bråddjup:

Isbjörnarna och världshaven och gerillagrupperna och Trump och Nordkorea och fågelinfluensorna.



Nu bor ju jag bor på en liten flisa här på Jorden där vi sedan decennier haft högt välstånd, fred och demokrati. Jag kan inte vara tacksam nog. Men det rycker i livets förtöjningar och man kan när som helst bli nedmejad av en lastbil när man handlar tomater. Enskilda attentatsmän (och kvinnor!) och skrämmande grupperingar med olika syften och mål lär vara de största hoten mot vår demokrati, vårt sätt att leva i fred. Men jag tror att en lika stor fara kan finnas gömd hos var och en av oss: det att vi inte kan resonera med varandra längre. Vi har tagit ställning och vi irriterar oss och skinnflår varandra utan eftertanke.  
Den stora faran är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människorna oförmåga att utbyta tankar! För att travestera Martin Luther Kings kända citat.



Det är bra att ta ställning, att tycka, jag är själv ack så tyckmycken, men jag får inte banka knölpåken i huvudet på andra när de tycker annorlunda. Jag har alltid med förskräckelse iakttagit så kallade motdemonstranter som attackerar meningsmotståndare med ägg eller bomber. Men man är inte klok eller ens god bara för att man är mot det som verkar dumt och ondskefullt. Genom att ilsket attackera agerar man ju som det man vill bekämpa. 
Sunda demokratiska tankar borde vara att lyssna och resonera och försöka förstå hur de andra tänker.Kanske till och med locka dem över på sin sida.


Jag hade ett inlägg för en tid sedan på Facebook där jag gjorde en liten rolig historia om tiggare som störde mig, som lurade mig och satt där med bedjande ögon och försökte få mig att tro att de hade det svårt. I själva verket skrev jag om våra välgödda katter som brukar tigga mat utanför förrådet. Ett par personer reagerade direkt med chock, en sa att det inte var roligt alls och att hon tänkt ta bort mig som vän! Det är när alla reptilsnabbt dömer som det kan gå åt pipsvängen. Om det nu varit ”riktiga” tiggare jag resonerat kring, så borde de tagit allvarliga samtal med mig. Hur tänker du nu? Jag tänker så här? Är det rätt att tigga? Skall man ge dem en fisk eller ett fisknät? Samma inom politiken, inte andas något som kan rubba cirklar. Inte tala med ytterligheterna, inte tänka efter, bara slå handväskan i huvudet på dem. Vi måste bli snällare, klokare, mer lyssnande och inse att man inte vinner någon riktig fred genom att kriga.

Vi bär alla världsfreden inom oss...