Vägen till Italien!

Vägen är mödan. Men Vägen är också livet. Visst är det fiffigt att sätta sig på ett flyg, skära ut ett stycke tid och landa någon helt annanstans! Man liksom bara hamnar på Lanzarote eller i München utan att ha upplevt vägen dit! Detta kan  jag trösta mig med när vi borrar oss genom Danmark, Tyskland och Österrike för att nå vårt mål i Dolomiterna i Italien.  Det är enformig och hetsig Autobahn där man får ha en hjärnkirurgs koncentration.  Det är urinstinkande och avgasmättade Raststätten. Det är trånga färjor som skramlar och dånar. Men mitt i allt kan jag begripa att jag lever och upplever VÄGEN! Min kropp ser förändringarna och fattar att den förflyttar sig. Väl inne i Österrike omfamnas vi av Alperna och livet får en annan dimension.  Höjderna och de klaustrofobiska dalgångarna. Vidderna och de fartgalna österrikarna. (Som har samma teknik med bilen i serpentinkurvorna som de har i svarta pisten. Ofta, ofta klarar de allt galant med en hel centimeter  till godo. Men rätt som det är hamnar de på kyrkogården, det kan man förstå om man går på en kyrkogård i Österrike. Det är sorgligt.) Men jag och Anders kom fram helskinnade till de magiska Dolomiterna. Hulde Anders blev sjuk på natten; vresig bihåleinflammation! Det är också sorgligt, ja rent av orättvist, vi har inte haft förkylningssjukdomar på ett par år. Poverino (stackars sate på italienska) SMS:ade svåger Hans. Två dagar kvar till cykelloppet Marcialonga och jag gjorde ensam  ett cykelpass idag, besteg ett, par tre bergspass och nuddade 

himlen!

Tack för Jón Karlsson!

Doktor Jón Karlsson är en go gubbe. När jag låg och väntade på att han skulle operera min baktass klockan 7,30 kom en sköterska och sa att han var i Stockholm (!!!) Men han kommer! Försäkrade de. Klockan 9,30 seglade professorn in i korridorerna, något hade väl trasslat till sig och då blev allt liksom förskjutet. Men doktor Karlsson är känd för att vara ytterst snabb, skicklig, fingerfärdig och oerhört älskad. Allt är naturligtvis förlåtet när man dagligen underrättar små underverk på Mölndals ortopediska avdelning och bryter på mild isländska.

Tack!

Allt är ordning och systematik, alla sladdar och lampor i operationsrummet gör mig yr och plötsligt förtvivlat rädd. Man lämnar sitt liv i andras händer när man lägger sig på ett operationsbord, det gör man. Innan jag försvinner bort talar några rymdvarelser ömsint till mig. Innanför alla beklädnader och bröstvärn hörs deras goda röster prata till mig om löpning. Så många där för att ta hand om min löparfot! Något i huvudet förlorar fokus och allt blir liksom flytande. Sedan ingenting. Jag vaknade, men efteråt minns man inte att man vaknat. Det har bara gått ett ögonblink. Eller en evighet.  Jag har ätit både Voltaren och morfin och ingen smärta finns. På eftermiddagen får jag träffa Jón Karlsson, han ser lite trött ut. Varje operation – ett lopp! Han har karvat bort ben i min fot, där det var trångt och tajt och nerverna efter alla ingrepp kommit i kaos. "Jag hyser hopp!" Sa Jón Karlsson. "Och jag vill inte se dig här mer!" 

Tack för Jón!

Tack för alla som strävar på ortopeden!

Tack för alla som önskat mig lycka och sagt så snälla saker på Facebook!

Så man kan brista i gråt…. 

Jag har fått ett brev från Sahlgrenska Universitetssjukhuset!

Alla smärtor

Det finns så många smärtor att bära. I livet. Små smärtor och stora smärtor och inte går det att gradera dem alla. Det finns alltid någon som lider mer och mitt lidande är inte större än någon annans, men det har varit mitt lidande. På nittiotalet blev jag felbehandlad i min fot, i min löpartass, som burit mig så många mil och gett mig både segrar och äventyr. Allt brast när jag var som bäst för att en läkare tänkte och gjorde fel och foten fick akutopereras och flera år av smärta och slitsamma juridiska strider följde. Vem bar ansvaret och vem skulle betala? Min elitklubb i storstaden Göteborg som jag tävlat för på SM- och landslagsnivå i många år hade så liten kunskap och vilja att allt hamnade mellan de berömda stolarna och inte ens försäkringspengarna föll ut. Under tio år fick jag betala av på banklånen som finansierat operationerna. Jag hade opererats på ett privatsjukhus av en av världens bästa ortopedkirurger. Men det krävdes fler och fler operationer och sammanlagt har jag gått i gips i ett femtiotal veckor, gråtit blod och benmärg, haft inflammerade handleder, fått bråck på det ben som varit gipsat och inkapslat, gått igenom åratal av rehabilitering, haltat mig genom vardagen och haft drömmar om hur det skulle kännas att kunna gå utan smärta. Att gå med normala steg i en affär, att kunna använda finskor, att dansa och att vandra. För att inte tala om att SPRINGA! Jag var en skadad havsörn som vacklade med bruten vinge på strandkanten och ovanför i allt det himmelsblå seglade alla friska, obrutna örnar. Jag tittade på dem. Brast i gråt.

Ny tid

Racercykeln blev mitt allt och jag blev landsvägscyklist. Smärtorna skar som laserstrålar genom foten och ortopedkirurgen valde att steloperera en liten led. Då blev foten snedvinklad och jag hade svårt att cykla när knät slog emot ramen.  Dag efter dag. År efter år. Dessa kamper. Fysiska, Ekonomiska. Juridiska. Men jag  har försökt att springa några få kilometer ett par gånger i veckan. Alltid. Det gör ont, men jag vill inte förlora känslan och förmågan. Jag tittar upp på havsörnarna. År 2010 fick jag så plötsligt träffa en fotkirurg och det han sa, orkade jag inte ta in i själen, men i det han sa fanns också en möjlighet. Alla ingrepp som gjorts i min fot var felaktiga, så arbetar inte en fotkirurg! Sa fotkirurgen. Jag föll och föll, men fick tag i en livlina där i fallet: Han kunde göra ett nytt ingrepp, rätta till mycket av det som ställts till. Så gjordes en extreme-make-over och foten sågades upp, hälen försköts i rätt riktning och senor och ligament fick trasslas till rätta. Foten rätades upp och en lång, plågsam rehabilitering under par år tog livskraft och örnarna tjöt uppe i det himmelsblå. Operationen hade lyckats, men så mycket smärta finns kvar, nu ännu ett par-tre år efter make-overn. Flera röntgenundersökningar har visat att det inte finns någonting som kan smärta, nerverna har liksom löpt amok i det mycket trånga området. Så i våras fick jag träffa en annan fotkirurg som var expert på den del av foten som plågar mig. Mötet var kort, ömsint och proffsigt. Han log. Han skulle tänka. Så kom ett brev från Sahlgrenska Universitetssjukhuset!

 ”Bästa Lena!  Jag har gått igenom dina röntgenbilder och jag tror att det finns en möjlighet att titthålsoperera dig för att få bort brosk, ben och inklämning. 

Med vänlig hälsning Jon Karlsson, professor.”

I morgon 2 juni kl 7 är min tid.

Örnarna svävar och himlen är så juni-blå.