När något dör, föds något nytt

Det obegripliga med livet är döden. På den vill man inte tänka. Men nästan allt dör; människor, vänskap, julhyacinter och katter. Till om med året lägger sig ju att dö! Döden har tagit ifrån mig en del under året. Lite matta står jag och Anders med dimhöljda ögon och undrar varför och varthän, som man alltid gör. Detta ofattbara och allomfattande som är döden finns hela tiden helt nära; finns i andetagen, i den styva kulingen och snöflingornas mönster.  Alltid där. Nu saknar vi min extramamma Majvor, livskonstnären Astrid, vår massör Tage och käre katten Vincent. Människor (och djur!) som vi tittat djupt i ögonen och som berört oss. Dessa liv lämnar efter sig tomrum i verkligheten och när man stannar till där, just där i smärtans epicentrum, känns allt så tårögt. Och tomt.  Men i tomrummet föds något nytt! Som om döden har en avsikt på ett plan bortanför vår fattningsförmåga och egensinnighet. En människa som gått bort blir tydligare i konturerna när sorgen rensar bort allt oväsentligt. Kvar blir känslan av hur mycket man verkligen äskade. Nästan som konsten, som blir mer värdefull när konstnären har dött. Det är kanske inte helt lyckat, men mänskligt.

Min extramamma Majvor gick bort i november när dagarna var mörka och regnet som blötast. Hennes son och svärdotter, som Majvor haft ett komplicerat förhållande till, kunde jag äntligen träffa och prata med om allt och en vänskap började spira. Dessutom fick jag äntligen träffa hennes släktingar från Danmark, som jag tidigare bara fått höra så mycket gott om. De jovialiska danskarna blev verklighet för mig först när Majvor gått bort.

  

När goa Astrid så oväntat dog i våras kom insikten som en tidvattenvåg, den hur dyrbar och eljest hon var. Hennes hyss och karga humor och hennes oupphörliga sparsamhet. Hur hon bytte till sig saker; en liter kantareller mot en ängel av halm. Hennes påhitt att blåsa upp 21 papperspåsar och göra salut på en fest. Alla egenskaper utkristalliserades och jag insåg att jag aldrig mer. Men på Astrids begravning fick jag för första gången möta hennes väna dotter och andra goa släktingar. Astrid dog men jag fick hennes släkt.

När min pappa gick bort för några år sedan skrev jag en liten bok om honom, om hans alldeles speciella och karga egenskaper och livsvandring.  Många som inte ens träffat honom fick läsa om honom, beröras och lära känna honom. I tomrummet efter denne tillbakadragne man blev han plötsligt upplevd och omfamnad, på ett nytt och annorlunda sätt.

Sådant kan döden göra, nya djup lodas. Nya möten och nya vänskaper och nya insikter.
När ett år har gått finns sorg och förvirring över tidens tempo.
Men just i det tomrummet finns också insikter och erfarenheter som kan förändra liv.
Gott Nytt Ljust År!

Blårävar vill springa på fjällsluttningen - inte bli till tofsar på modemössor!

Vi får inte glömma den oerhörda kraften till förändring som finns i oss. Hur mycket du och jag kan uträtta genom det vi väljer att handla och göra. I bland är det bra att tänka efter. Vi har alla ett stort ansvar för vilken riktning vi vill att världen skall ta. Det är enkelt, ja rent av nonchalant, att tro att det just jag gör inte har någon betydelse. När just det jag gör i slutändan påverkar en hel värld. Ett faktum som kan få det att svindla. I samma ögonblick som en enda människa väljer något, eller väljer bort något, har en rörelse startat  i just den riktningen. Du är en droppe i havet, men du är också havet. Det är i var och en av oss som fröet till förändringens explosion vilar. För några år sedan försvann, till exempel, alla miljöfarliga tvättmedel från butikshyllorna, för att du och jag valde det när vi handlade.  Så enkelt är det...

För jag har svårt för blodiga revolutioner; det gör till exempel ont att tänka på förvirrade minkar som släppts ur sina burar och förskrämda sprungit  ut på landsvägarna, lemlästats och kanske fått dö en smärtsam död för den goda saken. Smärta är alla revolutioners pris och krig för att uppnå fred är så motsägelsefullt. Jag tror på kraften i varje människa, den tysta och ömsinta revolutionen.  

Om alla människor slutar att köpa köttmat från djur som får utstå det outhärdliga kommer det inte att finnas sådant kött. 

Om alla människor i samma ögonblick slutar att äta griskött från kultingar som, under svår smärta, kastrerats utan bedövning, slitits ifrån sina mammor, levt ett stressigt liv i ett trångt utrymme och till sist gasats ihjäl med kvävningskänslor skulle det inte att finnas sådan grisindustri kvar. 

Om alla människor i samma ögonblick slutar att äta kycklingar som fötts upp i maskiner och som aldrig fått se sin mamma och som levt ett onaturligt liv med förvridna ben och trängsel så skulle inte sådan kycklingar finnas mer.

Om alla människor i samma ögonblick slutar köpa modemössor med tofs av blåräv skulle  inte några blårävar tvingas att leva i små, trånga burar för att sedan dödas med en el-stav i ändtarmen. Utan att någonsin ha fått springa under blåa himlar på fjället, vilket är deras livsuppgift. Djur vill springa, vill ta djupa andetag och leva sina liv.

Tänk om alla människor! Samtidigt!  

Gryningar och skymningar

Det är något med att springa i gryningen, jag springer ofta även  i skymningen, men med gryningar är det eljest. I gryningen finns det förhoppningar, för man springer mot ljuset. Jag snörar på mig mina Salomon XR Mission och ger mig av i det späda mörkret. Det är en tunn frosthinna på stigarna och världen håller på att vakna till liv. Efter ett tag springer jag förbi våra närmaste och goaste grannar, de sitter inne i ljuset vid sitt runda köksbord och äter frukost tillsammans och lite på avstånd hör jag hundar skälla från en annan granngård. Men i farbror Alfs hus lyser det inte mer, för han gick bort för några veckor sedan och konstigt nog kan tomhet och frånvaro nästan kännas mer påtagliga än fysisk närvaro. Hästarna i grannhagen har ännu inte släppts ut och Sopetunne-Rogers soptunna står där den brukar, ett stycke ut i vägen som ett mörkt trolltyg. Nu bär det utför ett gott stycke, förbi Ulrikas alla bu-hundar och katter och sedan vidare förbi  världens bästa Lilly och Knut. De är båda över 80 år och hon cyklar lätt 15 km och handlar medan han arbetar i skogen hela dagen. Och de är så godlynta och har nära till skratt, man skall vara rädd om sådana klenoder. Ute på stora landsvägen är det ännu stilla och mina steg ger bara tysta avtryck under de bleka morgonstjärnorna. Jag och Venus.
Ibland försöker jag se när det händer. Försöker fånga ögonblicket, men det är svårt. Jag vill nämligen se när det ljusnar. Fånga ögonblicket. För ofta när jag springer ut i morgonmörkret upplever jag att det plötsligt har blivit ljust utan att jag såg när det hände. Samma på kvällen, i skymningen. När hände det, denna långsamma vågrörelse av tid och förändring? Omöjliga att fånga in. Så kom insikten - just när jag närmar mig Söa-Pelles gamla marker och skogen öppnar sig och jag ser att det har blivit ljus morgon - att gryningen är som livet och tiden. Vi lever och andas. Dansar och bygger hus. Bakar bröd och har släktkalas. Och så plötsligt en dag ser vi att tiden och livet har gått så fort. Att allt har förändrats. Utan att vi hann se när det hände...

Älska livet, jag vill inte mista dig!

Gift i lunchlådan och schampot
Så mycket sorg och smärta i min närhet när vänner och bekanta bekämpar eller går bort i cancer. Det är krigiska kamper och bråddjup förtvivlan. Det är pulserande hjärtan som blöder av rädsla och det är lätt att tro att allt, precis allt, är otur i livet spel. Man vet att antalet fall av bröstcancer och prostatacancer ökar och att allergierna och beteendestörningarna blir allt fler. Att barn och ungdomar får åldersdiabetes och kommer allt tidigare in i puberteten. Och så samtidigt! Samtidigt har världsproduktionen av kemikalier ökat hialöst mycket! Flera hundra miljoner ton kemikalier tillverkas per år här på Jorden. Man kan få svindel när man tänker på det! Mycket av dessa kemikalier finns i de groteska mängder av prylar och teknik som vi storkonsumerar! I soffor och regnkläder. I teknikprylar och lunchlådor. I schampon och leksaker. I mattor och konserver. Hela vår vardag är full med hormonstörande ämnen som mjukgörare, bisfenoler och perfluorerade ämnen. En del kemikalier är förbjudna, andra får användas helt obegränsat och om den elakartade cocktail av kemikalier som kroppen får i sig vet forskare, läkare och prylproducenter ingenting. Det enda man vet är att något håller på att hända med oss alla...

Låt inte industrin använda dig i ett gigantisk kemikalieexperiment. 
Man hör ju redan på ordet, hormonstörande, att vad som helt kan hända om man får in dessa ämnen i kroppen. Det finns ett läckage av kemikalier in  i våra kroppar, in i våra celler, in i vår gudomliga biologi. Väl där inne händer något med våra celler. Våra flera miljoner år gamla kroppar fattar ingenting och livsfarliga, hormonella processer startar. Det här är något att förskräckas över. Jag vet! Men det finns också ett hopp inbyggt. Biologins och livets mirakel. Vår kropp kan bli sjuk men den kan också läka. Livet är reversibelt. Första steget är att beskydda oss själva och barnen och djuren och naturen och inte förskräckas av allt. Inte låta industrin använda oss i ett gigantisk kemikalieexperiment.

Hoppa över plast och billiga schampon
Ett stort steg för hälsan och livet är att undvika plast! Mycket plast är en styggelse och många är inte kemiskt stabila, det vill säga farliga ämnen vandrar från plasten in i mat och blodsystem. Den plast man har i sitt kök skall absolut vara fri från det ökända, hormonstörande ämnet Bisfenol A. Förvara inte mat i plast! Värm aldrig upp i plast! Använd inte tröjor med stora plasttryck! Undvik speciellt svart plast! (För några år sedan var det ett företag som fick dra tillbaka sina svarta köksredskap på grund av cancerrisken med plastmaterialet!)Använd inte stekpannor med fluorplastbeläggningar - som teflon! Köp inte konserver med plastinsidor - köp pappkartonger!
Hygienartiklar som schampo, tvål och krämer används varje dag över hela kroppen. Intimt och förödande om de innehåller massa främmande kemikalier! Låt inte ditt blod- och lymfsystem eller ditt barns belastas med industrins kemiska cocktailar. Man tar kämpekliv för livet när man väljer miljömärkta eller ekologiska hygienartiklar! Billiga schampon och krämer innehåller ofta många suspekta kemikalier.
Vi köpte en ny soffa för ett tag sedan och frågade i alla möbelaffärer efter en soffa utan flamskyddsmedel, utan mjukgörare, utan spånskivor med farligt lim och utan antimögelmedel. Ingen möbelaffär kunde svara på våra frågor och vi fick strida hårt för att hitta en giftfri soffa! Det bästa är att köpa möbler från Europa, där miljöreglerna är strängare.

* Handla miljömärkt och ekologiskt! Framför allt mat, rengöringsmedel och hygienartiklar!
* Handla inte alltid så billigt som möjligt - utan så bra som möjligt!
* Undvik mat med många tillsatser och E-nummer!
* Naturskyddsföreningen råder oss att dammsuga ofta! Giftiga partiklar binds nämligen till damm.
* Läs innehållsdeklarationer och fråga och ifrågasätt när du handlar!
* Kroppen älskar att läka, processer kan vändas! (Barn som fick äta ekologisk mat  i en skola i    England   blev på två veckor av med de bekämpningsmedel som fanns i urinen!)
* Älska livet! 

 

Tänk om allt ordnar sig

HC Andersen lär ha sagt att lyckan består av så många delar att man aldrig kan ha alla samtidigt. Lyckan är helt enkelt ett tillstånd. Ja, rent av ett val. Om man tänker tillbaka på de lyckligaste stunderna i ens liv så har det sällan med pengar och utmärkelser att göra. Det är istället ofta små glimtar av av förälskelse och kärlek. Av en brasa i vintertid. Av en löptur i roströda höstskogar. Av en present på trappan. Lyckan är viktig för oss, så viktigt att det  finns speciell lyckoforskning och FN har en egen Happiness Report om lyckan här på Jorden. I den rankingen tar man hänsyn till BNP, förväntad livslängd och upplevd frihet, generositet och samhörighet. Forskningen visar att rika människor inte är lyckligare än fattiga, lycka har helt enkelt inte så mycket med pengar att göra. Ändå är det ofta pengar vi tror skall ge oss lycka. FN: s lista toppas av Danmark och Sverige ligger femma. På 156 plats ligger Togo i Västafrika, ett land med stora miljöproblem, luft- och vattenföroreningar, stora hälsorisker och en medellivslängd på 53 år.

Men om man läser Happy Planets Index över Jordens lyckligaste folk är rankingen en helt annan för New Economic Foundation, som skapat listan, tar även hänsyn till miljöpåverkan och vårt ekologiska avtryck. Här ligger västvärldens länder inte så bra till! 
Happy Planets Index toppas av Costa Rica som har en stor biologisk mångfald, endast förnyelsebar el och ingen armé. Flera länder från just Sydamerika är med i lyckotoppen. Sverige ligger här på plats 119 och USA på 150. Vi borde sannerligen besinna oss, sluta sträva och shoppa och landa i det allra minsta. Att det finns govänner. Att allt fler svenskar motionerar och Cykelvasan blev full på två minuter. Att det finns Västerbottenost. Men vi kan ju heller inte bortse från de stora lyckorna. Att Coca Cola inte längre är världens mest ansedda varumärke. Att det kommit ett vaccin mot malaria och att Syriens kemiska vapen börjat att förstöras.  
Tänk om allt ordnar sig...

Hans frånvaro fyller hela vårt hus

Jag är tjatig. Men det är på vår älskade, förlorade gammelkatt jag tänker mest hela tiden. Och om livet och känslorna. Det är något med oss människor, med livet och döden och sorgen och känslorna kring allt som sker. Innan något händer tror man sig veta så mycket om sig själv. Men efteråt är en annan tid. Än tiden före.  När någon dött eller skilt sig eller förlorat något stort  - händer det något inombords hos oss som kan förändra allt på ett ögonblick.  Vi vet inte hur stor förtvivlan som finns i botten av oss alla. Den blir synlig först när omständigheter väcker den till liv. Modiga män som aldrig gråtit fäller plötsligt  otröstliga tårar. Tuffa politiker lämnar världspolitiken över en natt. I vårt inre bråddjup gror det onämnbara.

Vår katt Vincent var ändå över 20 år och vi har varit beredda. Vi har slitit och jobbat för honom. Gett honom ett lång liv. Velat honom det bästa. De sista 1 -2 åren var han blind och döv och vi bar och lyfte och visade vägen och satte ut små lådor så han kunde kliva upp i soffor och sängar. Han hade sitt egna slutna gruppboende i badrummet på nätterna. Där hade han sin nattmat, vattenskål, korg med teddypläd och toalettlåda. Han fick mycket dyr medicin morgon och kväll så hans sköldkörtel och blodtryck hölls i schack. Men all medicin gjorde att han kissade massor och kattlådan rensades på så mycket våt kattsand att vi fick hyra en släpkärra för att komma till tippen med allt. På tippen fick vi sedan stå och öppna alla kladdiga, illaluktande påsar för att hälla ut det i komposthögarna. (Innan vi fann nedbrytbara kompostpåsar!) Det blev förstås många och dyra veterinärbesök, han var ju även en liten olycksfågel. Ibland ropade han på nätterna. Åkte vi bort var vi tvungna att leta efter de allra bästa kattvakterna som klarade av att medicinera en katt.  Mycket oro och pengar och komplikationer.  Vi kunde missa att öppna in till hans toalett och han kissade utanför och vi fick slänga en hel bokhylla. Under sina sista kramper, de sista dagarna, kunde han inte hålla urinen och en stor del av vår sofffas alla kuddar och dynor blev förstörda så soffan är nu ett halvtomt skelett. Det fanns stunder när jag tyckte att det var jobbigt, att det var för mycket. Och så nu när han är borta är sorgen så stor, längtan så bottenlös och det brinner av skuld och sorg över att jag ibland kunde känna längtan efter denna befrielse vi nu fått. Slitet var ju en del av en omfattande kärlek! Hans frånvaro fyller nu hela vårt hus. Vi människor behöver vara redo för tiden som kommer efteråt, för just när vi har och äger allt: föräldrar, makar, hus, vänner och hälsan förstår vi inte så mycket om lyckan vi äger. Vi har dåliga mottagare för nuet. Det är i avsaknaden som vi begriper, som om hela lyckan först då blir synlig. Som när konsten stiger i värde när konstnären är död. Efteråt är alltid en annan tid.

Våra hjärtan brast i morse

Det gör så ont och tårarna gör synen suddig och själva  tiden är fylld av hjärtskärande saknad. I helgen fick vår huskatt Vincent van Gogh plötsligt svåra kramper. Små tassar som kämpade i luften, en tjock svans som stod rakt ut och ögon tomma av medvetslöshet. Men han återhämtade sig på en halvtimma och veterinären sa i telefonen att det kumde vara epilepsi och jag skulle komma nästa dag och kontrollera den lille gubbens höga blodtryck. Men innan nästa dag skulle det komma en natt, en kaotisk natt då Vincents kramper blev allt svårare. Som stungen av elektriska stötar. Vi vyssade och vaggade. Anders blev svårt biten under ett av Vincents  krampanfall och av den svåra smärtan höll även han på att tappa medvetandet. Allting kan ibland bli för mycket. Efter en sömnlös natt travade vi in med vår skatt till veterinärkliniken utan att ha en bokad tid och  innan de ens öppnat. Med empati och värme tog de Vincent i sin vård tills veterinären skulle anlända. Vincents egen huläkare: doktor Malmström. Under tiden åkte vi med Anders till akuten där han plåstrades om och fick antibiotika.

Så kommer tiden efteråt, den som är en annan tid. Det kom ett telefonsamtal från veterinären. Han sa med mild stämma; ”att nu får det vara bra, det här är för svårt. Den lille vännen har en för omfattande skada i hjärnan.” Nu fick det vara bra! Nu skulle vi släcka Vincents långa, långa liv och tänk att två vältränade hjärtan kan brista av ett sådant besked. Vincent blev tjugo år, fem månader och åtta dagar. Ett lång kattliv. Han var eljest. Så vis och god. Trots blindhet och dövhet fann han sin väg både inne och ute, kissade han alltid i sin låda, stod han ut att bli medicinerad två gånger om dagen och få tass-pedikyr. Han älskade oliver och bollade med dem som basketspelare. Han var en del av vår familj. Där låg han nu på en brits lugnad av Stesolid och med en kanyl i tassen. En kanyl i väntan på dödens befrielse. Jag ville gosa och pussa hans öron i evighet och jag vill inte döden. Jag har så svårt att förstå den. När Vincent somnade in höll både jag och Anders om honom och jag var inte beredd på att hjärtat skulle gå i kras.

Jag hade så svårt att lämna honom. Han kändes varm och jag höll i hans tassar och tittade på hans klor som jag nyligen klippt. Orkade inte med att det var sista gången jag såg honom.När vi till slut kom ut till parkeringen sprang vi ändå bort till klinikens fönster och där stod vi och tittade in på honom. Där låg han på britsen. Alldeles ensam.  Min syn är så suddig…

 

Expressen på cykelstyret eller muscle in mind!

När jag tränar på gym kan jag ibland se motionärer som värmer upp med Expressen hängande på cykelstyret och utan större medvetenhet trampar de - samtidigt som de läser. Det finns en och annan som håller på med sin smartphone också. Man tränar liksom vid sidan av, kroppen rör sig omedvetet och hjärnan läser om prinsessan Madeleine och elitserien. För länge sedan när jag studerade mental träning fanns det ett lysande exempel på hur viktigt det är att låta hjärnan vara i det man håller på med. Det var ett gäng basketspelare som tränade på att skjuta bollen i korgen, samtidigt som ett annat gäng gjorde samma sak, men endast genom att tänka sig in i hur de träffade rätt. De föreställde sig alltså bara hur de sköt mål. Senare, när alla spelade, sköt de som endast hade föreställt sig hur de sköt mål, nästan lika bra  som de som tränat på riktigt. Avsikten med detta var ju inte att man skulle spela basket i sin föreställningsvärld. Hur roligt är det?! Utan avsikten var att visa hur viktigt det är att vara i det man gör. Hur man kan bli ännu bättre idrottare genom att låta medvetandet vara med i rörelsen. Man brukar kalla detta för muscle in mind! Muskeln i medvetandet! Man får bättre kontakt med musklerna och får bättre träningsresultat genom att tänka på den muskel man tränar. Nervsystemets funktioner utvecklas när känslan och tanken är med. Precis på samma sätt behöver känslan och avsikten vara med när man äter en måltid, pratar med en god vän eller hjälper ett barn på med stövlarna. Food in mind. Friend in mind. Child in mind.  Ja,helt enkelt att vara i det man gör. Life in mind! Då blir allt så mycket bättre...

Cykelvasan eller Cykelfasan

Jag är löpare med en skadad baktass – så det är mycket cykel nu. Landsväg.  Slät asfalt och tunna racerhjul.  Och så tog jag mig för att anmäla oss till Cykelvasan, ett mountainbikelopp eller bergslopp som det blir på svenska! Anders satte på 42 - mm hjul på min racer och vi for faktiskt iväg till Dalarna. Dalarna i mitt hjärta. Jag har, av någon outgrundlig anledning, haft en medfödd kärlek till Dalarna och höll som liten på Leksands ishockeylag och läste älvdalsmål som specialarbete i skolan. (Vad vet vi om våra dunkla medvetanden?) Vi hade startnummer över 13 000 och stod i en av de sista startleden. Som löpare har jag alltid varit odrägligt bortskämd och stått i seedade startgrupper och vad vet man om livet då? 13 000 är rätt många bankande hjärtan och fräcka cyklar och jag var skärrad som en kanin. För jag är en ängslig cyklist. Jag är rädd för trängsel och höga farter och ojämnheter och andra hejdlösa cyklister och att ett hjul skall hoppa av (det har hänt!) och att något skall hända med bromsarna (det har också hänt!) och att ett rådjur skall komma i vägen (det har hänt en kompis!) och jag tycker att mitt livs skadekvot är rätt full. 

Himlen var dalablå och trängseln i början uthärdlig och cyklisterna var ofta mycket hänsynsfulla.  Allt började på asfaltsväg, tre kilometer stigning och jag hann fröjdas över att verkligen vara där och njuta av de historiska markerna och myrarnas dofter. Jag och Gustav Vasa! Och Mora-Nisse. Och Sixten Jernberg. Och Bengt Hassis. Och Jörgen Aukland. Och Daniel Tynell… Men efter den stigningen gällde det endast att hålla i styret och tankarna. Allt fanns där framför mig: Smågan, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg och Eldris. Visst kan man nästan gråta av poesin i de orden? Det var vägar, stigar, rötter, stenar, branter, fåror, mera stenar, gupp och sand och sugande gräs. Det var mycket av det jag aldrig upplevt som cyklist och som jag aldrig trott att jag skulle våga beträda med min spröda Cannondale och kaninsjäl.  Efter Mångsbodarna bar det hialöst utför. Länge. Och det var stenigt och ojämnt. Jag bromsade mig fram och runt mig svärmade de som gasade sig utför, det tuffa släktet med stötdämpande framgafflar. ” Stötdämpande framgaffel garanterar en viss komfort genom att absorbera stötar i terrängen” – står det att läsa i cykelkataloger. Men att de vågar? Kasta sig utför! Rasa fram bland sten och rot! Vad fattas mig för att våga släppa på så? Vilken gen? Men senare kom det ett par avsnitt med asfalt igen och då! Då fick våra asfaltsspringare visa vad de gick för, utan stötdämpare, men med något större hjul for vi fram i egen fil och passerade hundratals mountainbikeåkare. Höger! Ropade vi diskret och öste på i 40 – 50 km i timman. Nu ni! Strax tog fröjden slut och svängen in i skogen var tvär och oundviklig och de där med stötdämpare, de kom tillbaka. Men det är vackert i tallskogarna i Dalarna, det är det. Då och då var skogsvägarna fulla med tappade vätskeflaskor, så övergivna och tappade som det antagligen ser ut på väg upp till Mount Everest. En olycksrisk som jag inte kalkylerat med! Mitt i loppet slutade min högerbroms att fungera! Jag vet inte om de med stötdämpare hade cyklat vidare med endast en broms. Säkert. Men det gör inte en kanin. Nu hade jag ju världens bästa Anders med och han kunde fixa bromsen och vi flög (nåjå) vidare i Dalaskogarna. Jag och Anders och stigarna och stenarna och myrarna och den dalablå himlen. Vi gjorde det verkligen! For fram i fäders spår. Tungt. Svårt. Vackert. Smärtsamt. Och alldeles förskräckligt och alldeles underbart. Nu kändes farten hög. Vart hade kaninen tagit vägen?! 

I mitten av loppet började min växel att krångla. Jag kunde inte längre använda de lägsta växlarna och sju gånger hoppade kedjan av i de brantaste backarna. Bike Tyson, Kungsbackas egen cykelverkstadsmästare, vad hände?! Du tittade ju över min cykel för en tid sedan?! Men så är ju det materiella, det nöts och slits. Även cyklister nöts och slits och vi såg några olyckor utefter banan och efteråt fick vi veta att ambulansen gått i skytteltrafik inne i Mora. Ta det varligt! Alla! 95 kilometer i Dalarna är äventyr och glädje. Inte ta risker! Hade jag velat ropa på dalmål. De sista två milen in till Mora var gropig och lite slirig grusväg. Efteråt stod jag där vid kyrkan i Mora och kände mig som när jag var liten och hade ramlat ned för en lång trappa och omtumlad reste mig upp igen. Utan att vara skadad alls…

Mina tramptag bland förfäder

Provence! Augusti 2013. Latinsk kvällsvärme och vägen slingrar som en silvertråd genom landskapet. Vi gör en träningstur på racercykel, åtta mil och kvällen är ockrafärgad och så omfamnande. Luften är mättad av torkad rölleka och timotej och rågåkrarna vid vägkanterna är sidenmjuka, böljande gardiner. Allt är bara här och nu och jag bara skojade, det är inte Provence. Det är Halland, mitt landskap på Jorden. Här möts hav och sjö. Här möts det gula böljande vetet och de faluröda gårdarna. Här svävar mina förfäder i solens sista strålar i en nästan andlig upplevelse mellan då och nu. Mellan deras slit på den blöta torvmossen och mina tramptag på superlätt cykel. Så långt borta är allt och så nära är allt. Och så lyckligt lottade vi är! Av ren glädje håller vi stundtals 40 km i timman, sädesärlorna glor och jag är tacksam för de som gav mig livet och gav mig denna sommarkväll. Den är evig...

Fett vs kolhydrater, vad är sanningen?

INSULIN, MUSKLER OCH FETT.
Jag undrar lite granna. Varför detta självgoda och hialösa LCHF-krig i tidningar, TV och på sociala medier? Denna vrede och övermod, denna självsäkerhet och smutskastning, när det gäller maten vi äter. Några vill bacon och vispgrädde och ser kolhydrater som ett gift. Andra menar att mycket mättat fett gör oss hjärtsjuka och strokebenägna och så bråkas det och alla är så säkra på sin sak. Men sanningen är ju som livet självt: den förändras, växer och mognar och sällan kommer man till den punkt där allt har fastställts och utretts och kampen är över.  Jag tror att mycket när det gäller LCHF stavas insulin! Insulin är ett hormon, ett anabolt hormon, det vill säga ett uppbyggande hormon. Insulin bygger muskler, men också fett! Det är viktigt att snabbt få i sig kolhydrater efter ett träningspass så att muskeluppbyggnaden kan starta så snabbt som möjligt och nedbrytningsprocessen avstanna. Idrottare behöver kolhydrater, tror jag som tränat och tävlat på elitnivå hela mitt liv. Jag vet att LCHF:are tycker att det räcker med rent protein. Tänk om det inte är hela sanningen, tänk om de har fel?
Men om man äter en massa socker i tid och otid rusar insulin ut i blodbanorna mest hela tiden och då, minsann, bygger insulin inte muskler utan fettdepåer! Trist men troligen sant. Med tiden kan insulinet liksom slitas ut, bli allt svagare, och det behövs mer och mer för att kroppen skall kunna ta hand om socker. Man blir insulinresistent och i värsta fall diabetiker. Det gäller att vara varsam med insulin.

FETTDIETER
Så en dag uppfanns fettdieterna (Atkins, LCHF med flera) De går ut på att äta mycket fett och protein och undvika kolhydrater. Fiffigt! Kroppen behöver då inte pumpa ut insulin för jämnan, inga fettdepåer byggs och blodsockervärdena förbättras rejält. Det fiffiga med att sluta äta kolhydrater är att man slutar att äta de dåliga, raffinerade och industriframställda kolhydraterna som Fanta, geléhallon och isglass! (Det kanske hade räckt med det?!) Det dumma med att sluta äta kolhydrater är att man slutar att äta även de nyttiga, livsbringande och sunda kolhydraterna som fullkornsbröd, tomater och apelsiner. Det är därför jag undrar lite granna. Vad händer med en kropp som får i sig för lite betakarotener, polyfenoler, lykopener och luteiner som är några av namnen på starka antioxidanter som finns i fruktens och grönsakernas färgämnen? Antioxidanter som ju är ett slags rostskyddsmedel som skyddar vår organism från massor med sjukdomar: allt från förkylningar till alzheimer, från reumatism till cancer.Vad händer med tarmar som inte får tillräckligt med fibrer när människor väljer att äta en frukt i veckan och inga morötter? Fibrer är mat för magbakterierna, som är livsviktiga för en stor del av vårt immunförsvar och vår hälsa.
Vad händer med blodkärlen av allt baconfett som kan härskna när det inte finns tillräckligt med antioxidanter? Vad händer med människor vars njurar får ta hand om för stora mängder protein? Vad händer med all på sikt, när vi driver saker för långt? Det är ju det, tror jag, att ingenting på Jorden är enbart ädelt och fantastiskt. Varken mat, metoder eller människor! Vi får söka vidare och sluta kriga och vara så säkra....

Innan det allra värsta händer

Jag måste först bara förklara att jag är född med hög fart i blodet. Springer fort, cyklar fort, pratar fort och är snabbast i starten ut från ett rödljus. Och jag springer ett morgonpass i samma andetag som jag målar en gavelvägg. Därför är det en utmaning att stilla sig, att träna sitt sinne på långsamhet. Men vi lever i en värld med snabbmat, snabbflyg och elektroniska deklarationer. Vi har lärt oss att allt skall hända på ögonblicket och de flesta behöver träna sig på långsamhet och uthållighet. Det är farten som dödar - det var en slogan som vägverket hade för länge sedan. Den gäller i trafiken, men lika väl i övriga livet:
i relationer, i trädgården och i köket. När saker går för snabbt kan ofta något annat gå förlorat, kan något väsentligt försvinna för alltid. En av de farligaste platserna som finns är landsvägarna, där kan vi rasa ut mänsklig frustration och hets med hjälp av ett hundratal ursinniga hästkrafter. Som löpare och cyklist är man så nära dessa dödsbringande krafter. Man känner draget av höghastigheten och anar den stålhårda plåten. Alla vet att bilar dödar och lemlästar. Krossar familjer och skapar livslånga lidanden. Alla vet. Men varje dag kör personbilar med hästsläp eller stora lastbilar om cyklister med vansinnesfart i kurvor Varje dag möter man unga kvinnor med hets i blick och gasen nästan i botten och män i bländvita skjortor som gör omkörningar i hundra kilometer i timman på 70-vägen. De som tar risker, som lägger andras liv i förintelsens vågskål, men hoppas på det bästa, har kanske själva små mjuka barn på dagis. Om det allra värsta händer en dag, om just du en dag krossar ett sidenmjukt barn, för att du hade bråttom till mötet eller flygplatsen, skulle du då, om du kunde, vrida tiden tillbaka och göra allt annorlunda. Välja en lägre hastighet på 50-sträckan? Besinna dig? Om du bara kunde vrida tillbaka tiden? Så tänker jag när jag kör bil på landsvägar där barn, hundar och bönder lever sina underbara, svindlande korta liv. Jag vrider tillbaka tiden innan det allra värsta har hänt...och besinnar mig.

Så skört är livet

Vi såg honom redan på morgonen. Hoppande på vår lilla grusväg. Eftersom vi då körde bil saktade vi bara in och lät den hoppa in i gräset. Vi glömde sedan bort den  för vi handlade jordgubbar och yoghurt. Vi justerade in en racercykel enligt konstens alla regler. Vi åt fruktsallad och focacciabröd med två kära släktingar. Så kan nästan en hel sommardag gå till ingenting. Eller till allting som är den dyrbara vardagen. På eftermiddagen gick vi på grusvägen och fick på nytt syn på den. Hoppande, flyende in i gräset. Den verkade inte kunna lyfta, inte kunna flyga alls. Den lilla fågeln!

Hade den hoppat hela dan på samma ställe, var det normalt? Jag kunde ganska lätt ta upp den i mina händer. Ett knappt gram av liv! Där inne ett blodomlopp och ett matsmältningssystem, där inne en vilja att föda upp ungar och sjunga i gryningen. Några få gram av under. Jag bar in den och la den i ett litet, litet miniväxthus och ringde ornitologen Tommy Järås på fågelcentralen i Kungälv. Jag berättade vad som hänt och undrade om jag felaktigt hade tagit hand om en fågelunge, berövat den sin plats på Jorden vid vårt liljekonvaljställe. Nja, det var inte helt säkert, han ville veta mer så den lille kraken blev fotad och vi mejlade över en bild. Det var en rödhakunge! Så ung och ny att den inte hunnit få något rött bröst ännu. Så ung och ny i världen att Järås bedömde den som för tidigt ute ur boet. Sånt kan hända om människor, katter eller skator skräms helt nära deras bo på marken. På marken! Och vi som har en ytterst fågelintresserad katt. Inte bra. Att fågelungen nu var så tam och inte alls orkade flyga kunde bero att den var utmattad. Operation överlevnad startade. Jag tog den viktlösa fågeln i mina händer och bände upp den lilla, lilla spröda näbben för att trycka in de allra minsta stycken av kattmat! Pussi med laxsmak. Tyvärr ville den lille inte svälja, så per telefon fick jag expertrådet att lägga en droppe vatten på näbbkanten vilket skulle aktivera sväljreflexen. Där satt jag en god stund med kattmat och vattenpipett. En andlös balansakt mellan stora människohänder och nyutsprungen fågelunge. Att hålla fast, att bända upp, att hålla i - utan att krossa ett viktlöst liv. Som att smyga på nattgammal is. Efteråt byggde jag ett näste av torrt hö i det lilla fågelhuset, la försiktigt den blöta fågeln i redet och täckte huset med en trasmatta. Där får den sova ut i natt, trygg utan faror. Om den överlever natten måste den släppas på samma ställe som den hittades. Vid liljekonvaljerna. Jag kan bara hoppas att den sedan kommer undan skatorna, katten och allt som hotar. Så skört är ju allt liv, när man tänker efter. Nuet är sprött som finporslin. Alla man älskar vill man ta i sina händer och skydda dem om natten med en trasmatta - från allt som hotar.

Katten som försvann

Vår gammelkatt Vincent har jagat sin sista mus och sett sin sista solnedgång från gärsgården där han brukade kvällssola. Han är ju tjugo år, vilket motsvarar hundra människoår.  Han är blind och döv, men har god aptit och verkar lycklig och trygg i vårt hus i sin flätade korg. Han verkar också ha full koll på verkligheten, går ut en sväng varje dag, men helt nära husets väggar. Han stöter in i det ena föremålet efter det andra, men finner gott sin väg tillbaka. Häromdagen var han borta! Fanns inte inne i huset och inte utanför! Skallgång igångsattes. Grannarna tillfrågades. Vi finkammade minst en kvadratkilometer runt fastigheten. Varje snår och buskage. Varje timmerhög och bäck. Varje sänka och varje grusväg. Ingen katt. Inga jamanden. Jag blev allt mer säker på att vi förlorat honom och plågades redan av kommande sömnlösa nätter när jag i mentala plågor skulle fundera över hans öde. Hur han svultit ihjäl. Hur räven slitit honom i stycken. Hur han fastnat i taggtråd.  Hur han dinglade i en havsörns klor… Allt hände i min hjärna. Och nu föll juniskymningen efter nästan fyra timmars letande. Fåglarna tystnade en efter en. Stilla. Vi hade förlorat honom.  Men en enda stig norrut längs gammeldiket fanns kvar att dammsuga, vi måste ta den. Veta att vi verkligen hade gjort allt. När man gjort allt man kan blir livet lättare att uthärda. Och så. Anders fick  för sig att än en gång titta i ned i det långa kulverteringsröret, trots att han redan tittat där. Trots. Där satt Vincent helt stilla inne i det lerblöta röret, infångad nere i djupet, för utanför fanns ett par decimeter vatten och det var en halv meter upp till ytan och betonglocket. Det konstiga med smärta och oro är att de kan försvinna så snabbt. På en enda sekund. Bli till lycka.

Var sak på sin plats, skridskorna i kylskåpet!

Det finns en anekdot om en god vän till mig, en mycket duktig löpare, som lär ha haft sina skridskor i kylskåpet. Var sak på sin plats, sa vännerna retsamt och kärleksfullt. Men min vän försvarade sig milt leende och sa att skridskorna minsann inte förvarades i kylskåpet utan i skafferiet. Men detta har ändå blivit en härlig metafor för att var sak och varje företeelse faktiskt har sin tid på Jorden. Detta skrevs det ju om redan i bibeln. Idag är det final i ishockey-VM! Ishockey! När jag var liten var ishockey en vintersport och VM spelades under den kalla årstiden. Varför i hela friden spelar man numera ishockey i maj!? Den vackraste och vänaste månaden på året! Månaden när löpstigarna doftar av späda löv, när potatisen skall i jorden, när konvaljerna bugar och sädesärlan vippande av glädje har anlänt. I maj händer allt och allt ligger framför oss och kvällarna är så kärleksfullt ljusa och långa att man kan gråta. (Tänk på november!) De svenska ishockeyspelarna är imponerande starka och vältränade och det är alldeles underbart fantastiskt att de spelat sig ända till final. Det är bara det. Det är maj! Var sak på sin plats, skridskorna i kylskåpet...

Gíro d´Italia i lågskor

Idag när jag cyklade ett träningspass passade jag på att posta några brev i den stora mataffären i stan. Eftersom jag hade min racercykel tog jag med cykeln in till postavdelningen i butiken. Kanske lite annorlunda, men jag vågade inte lämna den olåst utanför. På väg därifrån bland matkassar och bilister tänkte jag att min dröm är att vara stark och frisk länge, länge. När jag är en gammal gumma vill jag cykla förvånansvärt snabbt längs landsvägarna för att fylla min cykelkorg med bananer, kattmat och mellanmjölk. Det grå håret skall fladdra i vinden. Ett minne dök upp: För ett par år sedan var jag och Anders i Italien där vi gärna bergscyklar eller springer i de himmelshöga bergen. Vid detta tillfälle letade vi efter en landsväg som skulle leda upp till bergen. Vi irrade runt i en by och efter en stund stod det en italienare i 75-års åldern vid sin cykel och undrade, på knagglig engelska, om han kunde hjälpa oss. Glatt visade vi kartan och bergsvägen vi sökte. "Follow me! sa han och steg upp på cykeln i sin poplinrock och drog iväg. Jag minns inte om vi hade racercyklarna eller mountainbikecyklarna, men vi hade ju våra starka löparhjärtan och benmuskler. Vi hängde på mannen. Allt längre från byn kom vi och allt brantare blev vägen med serpentinkurvor och djup skog. Mannens bakskärm skramlade och farten var hög! Jag låg närmast bakom italienaren och sneglade ibland på A. bakom mig, men han hade fullt upp med cyklingen. Jag såg mannens cykelkorg, hans skramlande skärm, fladdrande rock och lågskor och undrade hur länge han kunde hålla den höga farten. Kurva efter kurva.Vi var minst sagt förvånade över denna pensionärs benstyrka. När backen planade ut och vi kom till en vägkorsning stannade den italienske gentlemannen och pekade glatt hur vi nu lätt skulle finna vår väg vidare. Vi kunde inte låta bli att säga att han hade hållit ganska hög fart. Han log. Brett och italienskt. "Ciclista" Sa han glatt! "Competition!" "Giro d´Italia!" Han var en gammal italiensk elitcyklist!!! När jag blir en gammal gumma skall jag cykla på min då 30 år gamla Cannondale som fått både skärmar och cykelkorg och så skall jag förvåna turister som frågar efter vägen. Det grå håret skall fladdra i vinden...

Nattsvart strid

Natten är mörk i april. Och kall. Jag väcktes i den nattdjupaste timman av hjärtskärande vrål.Tänk om det var vår lilla ängsliga katt som var i fara, för det händer att en katt passerar förbi vårt hus i skogens bryn och då kan vår lilla gråfärgade kattflicka bli så ängslig att hon tjuter av förtvivlan. För det mesta räcker det att öppna ett fönster och klappa i händerna och då brukar inkräktaren försvinna snabbt som en biltjuv utefter den ödsliga grusvägen och vår katt rusa in till tryggheten i huset. Men trots att jag nu ropade och klappade fortsatte tjuten och jag rusade ängsligt ut i mörkret bort mot stengärsgården där tumulten och skriken hördes. Strålen från ficklampan fann slagsmålet och jag stod förstummad helt nära och bevittnade ett slagsmål så elektriskt och vredesmättat att hjärtat nästan stannade. Det var två grå djur som var insnärjda i varandra och for runt som en skenande pälskarusell och skriken var ohyggliga.  Jag kände mig ganska säker på att ett av djuren var en grävling, men var det andra vår katt? Höll grävlingen på att bita ihjäl Tindra-katten? Innan jag hann tänka mer än denna tanke försvann djuren över gärsgården, bort över ängen och in i snårskogen. Skriken ekade, vår Tindrakatt höll kanske på att slitas i stycken av en grävling och jag måste rädda henne! Jag sprang  ut i det iskalla mörkret, det var flera frostgrader och allt jag hade på mig var mina Reebokskor och ett kort flanellnattlinne. Över ängen. In i ett parti av snårskog och buskar. Förbi. Förbi. Det snåriga buskpartiet ersattes av granskogen med de höga gammelgranarna, här var det lättare att springa. Skriken ekade allt längre bort. Jag ropade, vet inte på vad, men jag ropade. Ville få allt att upphöra, stillna. Sprang vidare upp mot berget, gammelgranarna susade förvånat och plötsligt hördes tjuten närmare. Jag ropade. Bönade. Kom allt längre in i skogen och insåg mitt i rädslan att det var frost och kallt och att skogen djupnade och att jag skulle förlora riktningen och förbli ensam i iskylan. Utan nåd. Men så. Helt nära. Skriken igen! Lyste runt med lampan. Och där! Där såg jag pälskarusellen och djuren som helt obekymrade om mig fortsatte att slåss och tjuta  trots att de befann sig mitt i ljuscirkeln av min ficklampa, mitt på scenen på en galen teater. Men jag såg också något annat. Det var inte en katt och en grävling, det var två grävlingar, två små grävlingar som stred för sina liv! Att gå från fasa till lättnad är en sekundkort resa. En ljuvlig resa. Min egen strid var över och det var väldigt, väldigt kallt och grenar piskade i ansiktet när jag vände åt det håll jag trodde var hemåt. Långt borta gungade plötsligt en ljuskägla från Anders ficklampa.  Han kom till undsättning! Med en jacka och en ivrig kommentar om att jag verkligen hade fått vara med om en naturupplevelse...