tisdag 30 juli 2013

Innan det allra värsta händer

Jag måste först bara förklara att jag är född med hög fart i blodet. Springer fort, cyklar fort, pratar fort och är snabbast i starten ut från ett rödljus. Och jag springer ett morgonpass i samma andetag som jag målar en gavelvägg. Därför är det en utmaning att stilla sig, att träna sitt sinne på långsamhet. Men vi lever i en värld med snabbmat, snabbflyg och elektroniska deklarationer. Vi har lärt oss att allt skall hända på ögonblicket och de flesta behöver träna sig på långsamhet och uthållighet. Det är farten som dödar - det var en slogan som vägverket hade för länge sedan. Den gäller i trafiken, men lika väl i övriga livet:
i relationer, i trädgården och i köket. När saker går för snabbt kan ofta något annat gå förlorat, kan något väsentligt försvinna för alltid. En av de farligaste platserna som finns är landsvägarna, där kan vi rasa ut mänsklig frustration och hets med hjälp av ett hundratal ursinniga hästkrafter. Som löpare och cyklist är man så nära dessa dödsbringande krafter. Man känner draget av höghastigheten och anar den stålhårda plåten. Alla vet att bilar dödar och lemlästar. Krossar familjer och skapar livslånga lidanden. Alla vet. Men varje dag kör personbilar med hästsläp eller stora lastbilar om cyklister med vansinnesfart i kurvor Varje dag möter man unga kvinnor med hets i blick och gasen nästan i botten och män i bländvita skjortor som gör omkörningar i hundra kilometer i timman på 70-vägen. De som tar risker, som lägger andras liv i förintelsens vågskål, men hoppas på det bästa, har kanske själva små mjuka barn på dagis. Om det allra värsta händer en dag, om just du en dag krossar ett sidenmjukt barn, för att du hade bråttom till mötet eller flygplatsen, skulle du då, om du kunde, vrida tiden tillbaka och göra allt annorlunda. Välja en lägre hastighet på 50-sträckan? Besinna dig? Om du bara kunde vrida tillbaka tiden? Så tänker jag när jag kör bil på landsvägar där barn, hundar och bönder lever sina underbara, svindlande korta liv. Jag vrider tillbaka tiden innan det allra värsta har hänt...och besinnar mig.

måndag 15 juli 2013

Så skört är livet

Vi såg honom redan på morgonen. Hoppande på vår lilla grusväg. Eftersom vi då körde bil saktade vi bara in och lät den hoppa in i gräset. Vi glömde sedan bort den  för vi handlade jordgubbar och yoghurt. Vi justerade in en racercykel enligt konstens alla regler. Vi åt fruktsallad och focacciabröd med två kära släktingar. Så kan nästan en hel sommardag gå till ingenting. Eller till allting som är den dyrbara vardagen. På eftermiddagen gick vi på grusvägen och fick på nytt syn på den. Hoppande, flyende in i gräset. Den verkade inte kunna lyfta, inte kunna flyga alls. Den lilla fågeln!
Hade den hoppat hela dan på samma ställe, var det normalt? Jag kunde ganska lätt ta upp den i mina händer. Ett knappt gram av liv! Där inne ett blodomlopp och ett matsmältningssystem, där inne en vilja att föda upp ungar och sjunga i gryningen. Några få gram av under. Jag bar in den och la den i ett litet, litet miniväxthus och ringde ornitologen Tommy Järås på fågelcentralen i Kungälv. Jag berättade vad som hänt och undrade om jag felaktigt hade tagit hand om en fågelunge, berövat den sin plats på Jorden vid vårt liljekonvaljställe. Nja, det var inte helt säkert, han ville veta mer så den lille kraken blev fotad och vi mejlade över en bild. Det var en rödhakunge! Så ung och ny att den inte hunnit få något rött bröst ännu. Så ung och ny i världen att Järås bedömde den som för tidigt ute ur boet. Sånt kan hända om människor, katter eller skator skräms helt nära deras bo på marken. På marken! Och vi som har en ytterst fågelintresserad katt. Inte bra. Att fågelungen nu var så tam och inte alls orkade flyga kunde bero att den var utmattad. Operation överlevnad startade. Jag tog den viktlösa fågeln i mina händer och bände upp den lilla, lilla spröda näbben för att trycka in de allra minsta stycken av kattmat! Pussi med laxsmak. Tyvärr ville den lille inte svälja, så per telefon fick jag expertrådet att lägga en droppe vatten på näbbkanten vilket skulle aktivera sväljreflexen. Där satt jag en god stund med kattmat och vattenpipett. En andlös balansakt mellan stora människohänder och nyutsprungen fågelunge. Att hålla fast, att bända upp, att hålla i - utan att krossa ett viktlöst liv. Som att smyga på nattgammal is. Efteråt byggde jag ett näste av torrt hö i det lilla fågelhuset, la försiktigt den blöta fågeln i redet och täckte huset med en trasmatta. Där får den sova ut i natt, trygg utan faror. Om den överlever natten måste den släppas på samma ställe som den hittades. Vid liljekonvaljerna. Jag kan bara hoppas att den sedan kommer undan skatorna, katten och allt som hotar. Så skört är ju allt liv, när man tänker efter. Nuet är sprött som finporslin. Alla man älskar vill man ta i sina händer och skydda dem om natten med en trasmatta - från allt som hotar.