Jag är tjatig. Men det är på vår älskade, förlorade gammelkatt jag tänker mest hela tiden. Och om livet och känslorna. Det är något med oss människor, med livet och döden och sorgen och känslorna kring allt som sker. Innan något händer tror man sig veta så mycket om sig själv. Men efteråt är en annan tid. Än tiden före. När någon dött eller skilt sig eller förlorat något stort - händer det något inombords hos oss som kan förändra allt på ett ögonblick. Vi vet inte hur stor förtvivlan som finns i botten av oss alla. Den blir synlig först när omständigheter väcker den till liv. Modiga män som aldrig gråtit fäller plötsligt otröstliga tårar. Tuffa politiker lämnar världspolitiken över en natt. I vårt inre bråddjup gror det onämnbara.
Vår katt Vincent var ändå över 20 år och vi har varit beredda. Vi har slitit och jobbat för honom. Gett honom ett lång liv. Velat honom det bästa. De sista 1 -2 åren var han blind och döv och vi bar och lyfte och visade vägen och satte ut små lådor så han kunde kliva upp i soffor och sängar. Han hade sitt egna slutna gruppboende i badrummet på nätterna. Där hade han sin nattmat, vattenskål, korg med teddypläd och toalettlåda. Han fick mycket dyr medicin morgon och kväll så hans sköldkörtel och blodtryck hölls i schack. Men all medicin gjorde att han kissade massor och kattlådan rensades på så mycket våt kattsand att vi fick hyra en släpkärra för att komma till tippen med allt. På tippen fick vi sedan stå och öppna alla kladdiga, illaluktande påsar för att hälla ut det i komposthögarna. (Innan vi fann nedbrytbara kompostpåsar!) Det blev förstås många och dyra veterinärbesök, han var ju även en liten olycksfågel. Ibland ropade han på nätterna. Åkte vi bort var vi tvungna att leta efter de allra bästa kattvakterna som klarade av att medicinera en katt. Mycket oro och pengar och komplikationer. Vi kunde missa att öppna in till hans toalett och han kissade utanför och vi fick slänga en hel bokhylla. Under sina sista kramper, de sista dagarna, kunde han inte hålla urinen och en stor del av vår sofffas alla kuddar och dynor blev förstörda så soffan är nu ett halvtomt skelett. Det fanns stunder när jag tyckte att det var jobbigt, att det var för mycket. Och så nu när han är borta är sorgen så stor, längtan så bottenlös och det brinner av skuld och sorg över att jag ibland kunde känna längtan efter denna befrielse vi nu fått. Slitet var ju en del av en omfattande kärlek! Hans frånvaro fyller nu hela vårt hus. Vi människor behöver vara redo för tiden som kommer efteråt, för just när vi har och äger allt: föräldrar, makar, hus, vänner och hälsan förstår vi inte så mycket om lyckan vi äger. Vi har dåliga mottagare för nuet. Det är i avsaknaden som vi begriper, som om hela lyckan först då blir synlig. Som när konsten stiger i värde när konstnären är död. Efteråt är alltid en annan tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar