måndag 26 september 2011

Vänner är som svalor - kommer ibland åter

Så såg jag dem idag. Ladusvalorna högt uppe på våra telefonledningar, de var säkert hundratals som väntade på start i sin himmelsblå utrikeshall. Starten inför det långa loppet ned till Sydafrika. Så långt, så hjärtskärande långt. 600 svindlande, oavbrutna mil med sina fjäderlätta kroppar, sin skörhet och sin längtan bort. De försvinner och svirrar inte omkring här längre ovanför smörblomsängen, de attackerar inte huskatterna som aggressiva krigsplan. Svalungarna behöver inte matas med tusentals flygfän. Deras kvällstjatter under sommarkvällarna upphör. Jag förlorar dem. De försvinner långt, långt bort...Men inuti mig finns de kvar som ett avlägset, tryggt minne om sommar, höga himlar och eviga kvällar. Inuti mig glömmer jag dem aldrig. Och tänk en dag, en avlägsen dag i maj, kommer många av dem åter till vår telefontråd.

Jag ville inte Facebook. Jag ville inte snuttifierad vänskap och slarvigt babbel på nätet. Jag vill träffas, prata allvar, omfamna och äta kanelbullar tillsammans. Men häromdan öppnade jag försiktigt Facebookdörren, öppnade upp till i en rymd större än den till Sydafrika. Och! Den ena fågeln efter den andra dök upp. Frågade om vänskap. Satte sig på min telefontråd och om vi vill kan vi på nytt nå varandra. Så nära varandra. Alla vi! Igen.
Så många vänner vi möter, lär känna och omfamnar under ett liv. Och så många vi förlorar på vägen. Så många som flyger långt, långt bort. Tänk att vänner på Facebook kan vara som så. Som återvändande svalor på en telefontråd.