Vi behöver förstå innebörden av aldrig mer

Han är på väg hem. Det är ganska sent och mörkt, men intuitionen leder honom. Längre och längre.  Dagen har varit bra, inget har gått fel. Livskraften och vårljuset sjuder i blodet. Snart vår. Tänk denna knoppande längtan efter det mjälla vårljuset och kärleken. Alltings mening. Men något är på tok, han tappar plötsligt riktningen. Iskylan, en ström genom blodådrorna som när en fara hotar. Han stannar upp. Han gömmer sig vid en trasig ek och där och då blir allting vilt och vettlöst och livet förlorar sina konturer. Hela hans hem, hela hans värld är utplånade. Allt är öken.

Runt en stor del av vårt hus är allt förändrat. Vi bor i ett helt nytt landskap. Tidigare var fastigheten nedbäddad i granskog där spillkråkor tjoade och gröngölingar vänslades. Allt var som det varit i nästan hundra år. Inne i granskogens salar dämpade mossan mina löpsteg när jag tränade. Jag fann varje stig, visste vart de ledde, vilka mål som fanns i fjärran. Längre in i skogen växte julhelgens vitmossa och utefter bäcken kråmade sig kantarellerna. Allt var så stilla och omfamnande. Tryggt. Nu är allt öppet och tusen och åter tusentals träd har blivit till uppstaplat timmer. Stupade. Allt känns naket och nytt och blåsigt.  Det finns inga stigar kvar och var skall spillkråkan bo? Han som var på väg hem i senvinterns skymning. Samma känsla kommer över mig när jag ser de stupade träden som när jag ser överkörda djur. Någonting där; vår framfart, vår iver att tjäna allt mer, skynda och klampa fram. Tänk om jag har jag fel. Tänk om jag bara är en skälvande romantiker. Säkert måste livet bli till kalhyggen förr eller senare.

Men jag läser på. Någonting annat uppenbarar sig. Hyggeskulturen är förbjuden i flera länder i Europa och det finns naturkulturmetoder, hyggesfria metoder och blädning - metoder där man mer gallrar skogen. Hoppsan! I  mer är 60 år har man praktiserat hyggesmetoden i Sverige, den har ansetts vara en beprövad metod och skogspatroner och skogsbolag  har växt sig allt starkare och större. Det är lätt att tro att allt är i sin ordning. Men biotoper blir förstörda och snytbaggar växer till sig i hyggesstubbarna och äter upp den nyplanterade skogen och flera skogslevande fåglar som kungsfågel, svartmes, entita, talltita och trädkrypare har minskat i antal.  Hälften av Sverige 3600 utrotningshotade/rödlistade arter bor i skogen och få fåglar finns kvar efter en slutavverkning. Hyggesbruket verkar vara orsaken till den stora kris för biologisk mångfald som vi har nu. Visst känns det hopplöst, allt? När en art eller biotop (områden med speciella djur och växter) försvinner är det för alltid. Borta från Jorden, borta från universum. Utrotningshotade biotoper är till exempel våtmarker och urskogar. Sådana insikter kan få det att svindla. Finns det hopp? Kanske. Det finns stora skogsbolag som är FSC-certifierade (ett certifieringssystem för att uppmuntra till miljöanpassat skogsbruk)! De måste lämna minst tio hänsynsträd per hektar och död ved och fröträd. Dessutom har många verksamma (och ömsinta!) skogsägare insett att ett hyggesfritt skogsbruk är det enda sättet att ta ut räntan av skogen och samtidigt ha skogen kvar. Tack för dem säger jag. Och spillkråkorna.

Spara på hjärtslagen

Vi har aldrig sett vårt hjärta, ja vi skänker det knappt en tanke, denna pump med evigt regelbundna sammandragningar. Ändå bär dess våg våra liv. 

I bröstkorgens hemliga inre rum arbetar hjärtat troget. Den högra halvan av hjärtat tar emot syrefattigt blod och därifrån pumpas det vidare till lungorna för att syresättas. Sedan pumpas det syrerika blodet tillbaka till vänster hjärthalva, varifrån det forsar ut till stora kroppspulsådern, vidare till artärerna och sedan till de allra minsta kapillärerna. Ut till kroppens alla utmarker. Ett kort uppehåll i denna ström av liv kan leda till sjukdom och död. Hjärtat är livets centrum och kraftkälla. Hjärtat är platsen för kärlek och känslor. Hjärtat är kanske själens boning. Det finns hjärtkirurger som menar att de faktiskt upplevt och anat människans själ under hjärtoperationer!

Eftersom hjärtat är en muskel som kan (bör) tränas (det som kallas konditionsträning) vill det anstränga sig som vilken muskel som helst och det enda sättet att göra det på är att anstränga sig så att man flåsar. Djupa andetag! En vältränad person kan sexdubbla hjärtats minutvolym och det hjärtat slår i vila stilla och starkt. Det kan liksom unna sig att ta det lugnt eftersom varje slag är så kraftfullt.

Men en gång hörde jag en läkare säga att vi människor har fått oss tilldelat ett visst antal hjärtslag. (Kan det verkligen vara sant?) Jag har en manlig bekant som med envishet hävdar att man därför skall spara sina tilldelade hjärtslag och inte anstränga sig och flåsa i onödan. Jag tog då fram miniräknaren för att räkna på saken. Ett vältränat hjärta som får ta i 1 - 2 timmar varje dag (och det är hyfsat mycket träning!) och resten av dygnet slår sina långsamma, vältränade slag (40-50 slag/minut) slår ändå nästan 10 miljoner slag färre per år än det otränade hjärtat som aldrig får ta i men som har en något högre frekvens (70-80 slag/minut) hela dygnet! På sikt sparar man alltså sina hjärtslag genom att regelbundet låta hjärtat öka takten. Hjärtat saga.

Ett giraffhjärta är så stort

 ”Han föddes vid Lasso, där löjorna stimma

i vågor, som glittra likt pärlor och vin.

Han kom i det gulaste månljusets timma

till stränder, där ängsgräset blommar som lin.”

Så skriver Dan Andersson i inledningen av den långa, hjärtskärande dikten om haren i Dalarna som springer med triumf pulserande i ådrorna. Livets gåva. Livets gåta. Allt det gröna, doftande och oerhörda som är livet och jag skälver för jag vet hur dikten slutar. Den 29 januari tog den allmänna jakten på rådjur slut i södra Sverige. Äntligen ekar inga skott genom skogarna i Älvsåker i Halland. Äntligen frid.  Någon måste förklara för mig vad det är som får tänkande och godlynta människor att slakta ett djur mitt i språnget. Jägare och bönder. Eller Carolas Gudsälskande pastor Runar att öppna fönstret i avsikt att bara döda?! Släcka ögonens blick och livets eld. Mitt i tiden. Inte kan det vara av hunger.  Jag skulle kunna ana något om det gällde ren hungersnöd. Men nu kan jag inte ana, bara gråta.

”Då travade döden en dag genom skogen

med herregårdskoppel och blanka gevär,

och jakten tog fart uppåt Hagbergaslogen

och gick nedåt Lasso och stannade där.”

Allmän jakträtt. Så kallas det när man skjuter djur i skogen. De är säkert välutbildade i dödandets konst, jägarna.  Det måste finnas något jag inte kan omfatta. Men en gång läste jag en artikel i Göteborgs-Posten om en annan typ av jaktvård. Den konventionella jaktvården innebär åtgärder som syftar till att förbättra viltets livsbetingelser och att främja en rätt bedriven jakt. Men artikelförfattarna menade att de friska djuren inte skulle behöva dödas, att man skulle kunna bedöva dem och ge ge dem preventivmedel. Istället. Ja, vad vet jag om allt. Jag står bara mitt på Jordens yta och hör om all smärta och alla tårar och krig och vet inte vad jag skall ta mig till?  

”Där hörde vi ekot av smällarna sjunga

kring Lasso, kring dalen och skogen och sjön,

där fick han ett skott genom flåsande lunga

och blodet rann rött på den gnistrande snön.”

När jag läste om giraffen i Köpehamn i gårdagens tidning, ville och trodde jag att det inte var möjligt.  Hur kan en djurens beskyddare fälla en dödsdom över ett friskt djur när livet är det största? När så många människor gråter och protesterar mot tilltaget och giraffens stora hjärta bultar. Ett giraffhjärta är nämligen oerhört kraftfullt för att orka pulsera blod genom den långa halsen. Mycket kärlek i ett så stort hjärta.  Hur kan man hejda de hjärtslagen och sedan gå hem och äta frikadeller och smörrebröd? Vad fattas mig, som inte begriper?

”Vid Lasso, där isarna råmande brista,

vid foten av Kvarnklintens vissnade fur,

där tumlade Sizzi omkring i det sista,

där stannade drevet, där blåstes i lur.”


RÅDJUR SOM KIKAR IN HOS OSS

1.