Gräddtårtor och svordomar

Jag älskar att titta på bakprogram! Hela Sverige och hela England och hela USA bakar. Man lär sig ett och annat och det så vackert! Alla piffiga cupcakes, majestätiska tårtor och vackra uppläggningar och de som bakar är så duktiga. Men de bakande och bedårande flickorna med blommor i håret och  förkläden med spets svär i både tid och otid. Jag har själv svårt för att svära, vet inte, det går bara inte, det bär mig emot.  Det är en känsla av språklig miljöförstöring, en försurning…Men jag kan beundra dem som kan svära med finess, när det finns takt och ton i svärandet och då har det också stor effekt. Men när unga tjejer säger att de är så jävla missnöjda eller in i helvetes nöjda eller förbannat glada om och om igen då skär det sig. Används svordomar hela tiden som ren bukfylla förlorar de ju sin kraft. Devalveras orden. Att svära med finess är en konst. Den kände språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson har skrivit en bok som heter ”Fult språk” som jag hade som lärobok och där i beskriver han, bland mycket annat spännande, svordomarnas grammatik! Det är sååå roligt att läsa. För även de som inte svär behärskar svordomarnas grammatiska och kommunikativa funktioner! Se bara på dessa exempel:

Vid fysisk smärta kan man utropa:

Helvete!

Satan!

Satans jävla helvete!

Men man kan inte av smärta skrika:

Å, fan!

I helvete heller!

Så fan heller!

När du slår dig på tummen ropar du inte: så fan heller!

När man uttrycker avsky och nedvärdering till någon, använder man ordet din eller ingenting:

Din jävla idiot!

Pissapa!

Men om man talar om någon använder man vicken, sicken, en sån och den:

Sicken jävla idiot!

En sån helvets turgubbe!

Om du blir förvånad kan du utropa:

Å, fan – men inte satans jävla helvete!

Eller om du förnekar kan du säga:

I helvete heller – men inte fan alltså!

Men konsten att svära är svår. Enligt Lars-Gunnar Andersson finns det goda motiv att svära och 75 % av svenskarna svär, men 75 % tycker också att det är fult. För kan man inte svära låter det i mina öron som när en novis sjunger opera. Det är så in i helvete fult…

Att åldras 30 år

Stegen känns ovana, som om det var första gången. Första måltiden och det svindlar. Pånyttfött är allt. Luften bär en kyla som känns ren, som tvätten på klädstrecket första vårdagen. Jag har rest mig efter fem dagars influensa och sängläge. Frossa och förvirring. Smärta och brinnande luftrör. Det är i detta gränsland mellan sjukdom och hälsa som insikten på nytt slår mig, den hur skör hälsan är - men också på ett sätt - övernaturlig. Denna jämvikt i vårt inre kosmos, bland bakteriestammar, enzymsystem och vita blodkroppar.  Bland inre organ, blodkärl och lymfa. Där utspelas allt, där byggs liv och vinns segrar över inkräktare. Ända tills. För allt detta majestätiska kan plötsligt förlora kampen när ett ynkans virus inkräktar. På några timmar åldras jag 30 år och har svårt att gå tio meter, när jag brukar träna 1 – 2 timmar. Svårt att andas, när jag brukar springa med stängd mun. Svårt att äta, när jag brukar äta en pastasallad med bönor och nötter och surdegsbröd och chokladtårta. Dag blir till natt, natt blir till dag och drömmarna är psykedeliska, mörka monster. Det är när det vänder som tacksamheten får vingar. Du milde tid, tänk att ha ett eget försvar och ett skyddsvärn. Murar och befästningar. Soldater och motvärn. Allt för att rädda mig…Det svindlar…De första ovana stegen....