söndag 16 mars 2014

Är du en god Facebookvän?

Det är någonting med Facebook. Vi har nog alla olika bevekelsegrunder till varför vi bebor denna parallella värld där det finns så många ord och intryck och uttryck att det inte kan vara helt bra för frontalloben. Men många är vi som vistas där. Vi vill visa upp vår personlighet eller kanske ännu heller den vi drömmer om att vara, vi samlar vänner, vi speglar oss och söker tröst. Så mänskligt, allt. En vän till mig avskyr Facebook, det är bara yta, trams och narcissism. Säger hon. Men det där är inte sant. Jag ser Facebook som ett komplement till den riktiga världen. Man har ju faktiskt val, man väljer sina vänner och sina strider - precis som i den riktiga världen. Jag ser inga bråk, hot eller otrevligheter bland mina Facebookvänner, men min valnötshjärna mäktar heller inte med mer än ett par hundra vänner, för jag vill helst inte missa kommentarer, födelsedagar och personliga foton. Jag vill mina vänner det bästa och säkert misslyckas jag ofta. En stor sak med FB är att jag finner människor jag nästan glömt och människor jag inte visste kände mig. Så möts vi där, ger några kommenterar och gläds. För mig är det större att få höra av någon på ytliga FB. Än inte alls.  

På Facebook bör man uppföra sig. Jag tycker att Facebook är ett litet åtagande och jag har hellre färre vänner och hinner med de jag har. En del av mina vänner är bättre vänner  i cybervärlden än andra. Kanske är de godare vänner även i verkligheten? Just de är aktiva, bjuder på sig själva, oftast alldeles lagom mycket, ger feedback, gillar, tackar och kommenterar. Alltid. De är inte så vanliga, men alldeles underbara och tack för dem! Många, förstår man, ger ingenting själva, inga berättelser, inga foton, inga tack, inga gilla alls. De tycks smygtitta utan att själva bidra eller så opererar de bara i sina egna grupper - ytterligare en parallell värld - och bryr sig inte det minsta om mig. De finns de som aldrig syns till också, men ändå är generösa med att gilla, de skulle vara roligt att se mer av. Och så finns det ju de som aldrig sagt ett ord enda till mig. (Alla kan inte älska alla!) Något jag saknar är mer av det personliga och nära, de egna tankarna och upplevelserna. Många lägger mest ut citat, teckningar och foton från kändisar och filosofer. Vackert är det visserligen, men jag längtar det andra. Vi är alla bara sårbara människor. Det är inte så lätt. Att hinna. Att orka. Att vilja. Att våga.