Det bor några andra människor i pappas hus, några andra använder
hans egenbyggda vedbod, han egenmurade källare och hans med möda grävda brunn. Så många
lyft och spadtag, så många andetag och kalorier och han är inte DÄR! Han
lämnade Jorden för några år sedan och exakt var han är vet jag inte. Det är
många i min barndomsby som är borta: Tant Syliva och Tant Hedda. Farbror
Gunnarsson och Lånkekålle. Livet kantrar när människor försvinner. För människor
försvinner, lämnar oss och vi står där med tårar i ögonen och fattar ingenting.
Förvirrad hittar jag inte längre i vår skog, löpstigarna är
utplånade och hjärnan får inget fäste. Precis så kan det kännas när människor dör, då behöver hjärnan på nytt orientera sig i livets landskap. Det tar
liksom ett tag att finna riktningen igen, men ofta klarar vi det.
Fast det är klart att världen förändras ju hela tiden, pappor dör, barn föds, man bygger köpcentra och rondeller och skogar försvinner. Dilemmat är att förändringarna går fortare och fortare och fortare. Livet störtar på i en rasande fart; julstädning, arbetsmöten, weekendresor, storhandling, deklaration, midsommar och julstädning... Men samtidigt bygger vi och river och förändrar och exploaterar i en hissnande fart. Som en snöboll från toppen av en backe rasar livet och människorna utför. Tänk om våra hjärnor inte hänger med, tänk om det händer något med oss på djupet! Undrar vad Farbror Gunnarsson hade tänkt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar