Ett giraffhjärta är så stort

 ”Han föddes vid Lasso, där löjorna stimma

i vågor, som glittra likt pärlor och vin.

Han kom i det gulaste månljusets timma

till stränder, där ängsgräset blommar som lin.”

Så skriver Dan Andersson i inledningen av den långa, hjärtskärande dikten om haren i Dalarna som springer med triumf pulserande i ådrorna. Livets gåva. Livets gåta. Allt det gröna, doftande och oerhörda som är livet och jag skälver för jag vet hur dikten slutar. Den 29 januari tog den allmänna jakten på rådjur slut i södra Sverige. Äntligen ekar inga skott genom skogarna i Älvsåker i Halland. Äntligen frid.  Någon måste förklara för mig vad det är som får tänkande och godlynta människor att slakta ett djur mitt i språnget. Jägare och bönder. Eller Carolas Gudsälskande pastor Runar att öppna fönstret i avsikt att bara döda?! Släcka ögonens blick och livets eld. Mitt i tiden. Inte kan det vara av hunger.  Jag skulle kunna ana något om det gällde ren hungersnöd. Men nu kan jag inte ana, bara gråta.

”Då travade döden en dag genom skogen

med herregårdskoppel och blanka gevär,

och jakten tog fart uppåt Hagbergaslogen

och gick nedåt Lasso och stannade där.”

Allmän jakträtt. Så kallas det när man skjuter djur i skogen. De är säkert välutbildade i dödandets konst, jägarna.  Det måste finnas något jag inte kan omfatta. Men en gång läste jag en artikel i Göteborgs-Posten om en annan typ av jaktvård. Den konventionella jaktvården innebär åtgärder som syftar till att förbättra viltets livsbetingelser och att främja en rätt bedriven jakt. Men artikelförfattarna menade att de friska djuren inte skulle behöva dödas, att man skulle kunna bedöva dem och ge ge dem preventivmedel. Istället. Ja, vad vet jag om allt. Jag står bara mitt på Jordens yta och hör om all smärta och alla tårar och krig och vet inte vad jag skall ta mig till?  

”Där hörde vi ekot av smällarna sjunga

kring Lasso, kring dalen och skogen och sjön,

där fick han ett skott genom flåsande lunga

och blodet rann rött på den gnistrande snön.”

När jag läste om giraffen i Köpehamn i gårdagens tidning, ville och trodde jag att det inte var möjligt.  Hur kan en djurens beskyddare fälla en dödsdom över ett friskt djur när livet är det största? När så många människor gråter och protesterar mot tilltaget och giraffens stora hjärta bultar. Ett giraffhjärta är nämligen oerhört kraftfullt för att orka pulsera blod genom den långa halsen. Mycket kärlek i ett så stort hjärta.  Hur kan man hejda de hjärtslagen och sedan gå hem och äta frikadeller och smörrebröd? Vad fattas mig, som inte begriper?

”Vid Lasso, där isarna råmande brista,

vid foten av Kvarnklintens vissnade fur,

där tumlade Sizzi omkring i det sista,

där stannade drevet, där blåstes i lur.”


RÅDJUR SOM KIKAR IN HOS OSS

1.