Ibland är det skönt att tycka saker, att vara tyckmycken och utgjuta sig. Inte för ofta så man förgiftar sitt sinne, men ibland är en rening befriande. Då funderar jag kanske på begreppet vuxen. Vi blir vuxna på artonårsdagen, det vill säga juridiskt fullvärdiga medborgare. Vackert, visst är det? Men! Många är inte vuxna på myndighetsdagen, sannerligen inte. Fysiskt är många färdigutvecklade, men inte mentalt och känslomässigt. Det kan ta hela liv, om ens det räcker. Min körskollärare sa: När ni fått era körkort betyder det inte att ni kan köra bil! Nej, det betyder endast att ni får lov att köra bil utan lärare! Just så, tror jag nämligen att det är med artonårsdagen och själva livet! Vi får ett livets körkort - men det betyder bara att vi får ge oss ut i livet utan lärare, utan en förmyndare. Då gäller det att vara ödmjuk. Men ute i världen finns så många myndiga som bara är utklädda till vuxna, i kostym och dräkt. I en fin befattning och dyra skor, men som på en del mentala plan knappt nått tioårsåldern. Så tänker jag ibland - när jag blir irriterad.
Häromdagen stod det i tidningen om problem med järnvägsövergången på Varbergs station. Lokförarna vädjar. Trafikverket vädjar.Vet ni varför? Jo, myndiga människor smiter ofta under de nedfällda bommarna eller när bommarna är på väg ned. Vid den stora stationen i Varberg! Detta är så vanligt att lokförarna mår dåligt. En lokförare kunde berätta om en man som klivit under bommarna med två barn i barnvagn! Så håller det på i Varberg. Kvinnor, män, unga och gamla struntar helt i järnvägsbommar. Är detta så klokt och myndigt? Är inte regler, takt och ton - både i stort och smått - något vi får lära oss redan på dagis? Vad händer på vägen? Efter dagis, menar jag?! Vad har hänt med de som visar sina barn att man går under nedfällda bommar? Eller de som rättfärdigar 80 km i timman genom ett samhälle - för att just deras möte är viktigare än risken att trasa sönder ett barn? Visst undrar vi alla också vad som hänt inuti en kommunikationsdirektör för Röda Korset som får för sig att svindla den behjärtansvärda organisationen på flera miljoner kronor så att han kan kakla om sin swimmingpool och göra resor till Dubai? Tänk Röda Korset! Han bedrog små ivriga tanter som stickar vantar och bakar citronmuffins för en bättre värld!
Precis som man kan undra om det lilla: Vad har hänt med kunder som står och plockar sin jordgubbsask överfull med jordgubbar från andra kartonger? Vad har livet gjort med de som med ett ursinnigt leende tränger sig före - alla som redan köat så länge - när en ny kassa öppnar? Vad gjorde livet med kvinnan som bara kastar en begagnad barnblöja in bland de späda, limegröna björkarna på rastplatsen? Eller med mannen som tömmer en överfull askkopp i diket med gökärt? Eller familjen som baxade ut sitt trasiga kylskåp i en svensk försommarskog? Vad händer med oss alla? Efter dagis? Där ute i livet! På järnvägsstationen! På vägarna! I mataffären! I kommunfullmäktige! I världspolitiken!
