Häromdagen sprang jag vår Bokskogsrunda, den omfamnande och
magiska Bokskogsrundan. I början av rundan är det mest djup, trygg granskog,
men sedan kommer bokarna som gett namn åt rundan. De ömsinta och godmodiga
bokarna. I skimret av deras lövverk om våren känns det mesta möjligt och
överkomligt, stegen blir så lätta, lätta och tiden går lite långsammare. Varje
krön, varje backe känner löpstegen igen och bofinkarna hälsar, men just denna
dag, just denna soldränkta, kantarelldoftande höstdag, vände livet, klövs tillvaron
i stycken. Det tog flera sekunder innan min hjärna förstod och kunde omfamna vad
som hänt. Det tog ännu fler sekunder för mig att reda ut exakt var jag befann
mig. Som när man förvirrat vaknar ur en djup sömn och inte har koll på tid och
rum. Det var den lilla sjön som avslöjade min position.
Sjön låg nu helt nära skogsvägen, sjön som knappt syns annars, om man inte
väljer stigen österut förstås, stigen bortåt Posta-Johans, då springer man ett stycke utefter sjön. Men nu, nu låg den helt i öppen dager och blev ett landmärke för hjärnan att kunna orientera
sig. All skog var nämligen borta! Den djupa skogen fanns inte längre och jag
såg kullar och krön och vyer jag aldrig sett. Världen var helt ny. Jag sörjer
alltid skog som försvinner, alla stammar, kronor och årsringar. Allt som träden
upplevt under åren. Människor och maskiner, häst och vagn, krig och
fred. Allt har de sett. Granar som är 70, 80 år är vänner man sörjer. Tallar på
drygt 100 år, som försvinner, lämnar stora hål i ens liv. För att inte tala om
de väna bokarna. Klart man skälver till.
Vi har så bråttom, vi små människoknytten. Bråttom till jobbet,
bråttom till skolan, bråttom till mötet…Bråttom att bygga, bråttom att
uppfinna, bråttom att resa långt bort…Allt är stort och snabbt. Skogsbruket med
stora maskiner, gör stora kala, översvämmade ytor där fåglarna tidigare bodde, gör
stora sår i kulturmiljöer, skär sönder löprundor…
Närmre stan, på åkrarna där mina förfäder odlade vete och hade sin boskap, sina hönor och röda vinbär, finns nu ICA Maxi och flera hundra nya, betonggrå, tättbyggda
bostäder. Men tofsviporna bor ännu kvar i de delar där det ännu växer gräs,
även om många av dunbollsungarna blir ihjälkörda av hetsiga pendlare på väg. På
väg till jobbet, skolan, mötet…På väg till framtiden…Det är nämligen väldigt
bråttom…
