Jag älskar kakor - därför tränar jag

Hela vårt liv, vår vardag och vårt samhälle svämmar över av -  kolhydrater! Vart jag mig i världen vänder ser jag kolhydrater. De finns på Coop och på Pressbyrån och på byggvaruhuset och i handelsträdgården och på arbetsplatserna och på Ikea och på centralstationen. Hyllmetrar med kexchoklad, läsk och chokladbollar. Var man än är så kan man sträcka ut en hand och få tag på kolhydrater. Vi är aldrig utan, vi behöver inte längta eller uthärda. Allt är serverat och de flesta har pengar så det räcker till en påse bilar eller en glasstrut. Vem sa att det är enkelt att motstå?

Är tillgängligheten ett problem, inte har jag några studier, men jag vet att man för några år sedan förbjöd butiker att ha godis exponerat vid kassorna. (Vad hände?) 

Och jag som älskar kakor, men Gud var god och gav mig gener som också älskade att springa. Som liten sprang och cyklade och skuttade och hoppade jag från vedbotaket – för att det var en härlig känsla att flyga och landa! Och så har åren gått och jag fortsätter att springa och cykla och skutta. (Men jag har igen vedbod) Glädjen finns i rörelsen, att känna blodet pulsera och syresätta kroppen och känna att den föds på nytt efter varje pass. Och så finns den där härliga känslan av hunger. Äkta hunger. Att behöva äta mycket mat och kunna äta KAKOR! Om jag inte tränar en dag, finns det inte utrymme för kakor.

Så enkelt är det…och så svårt. Och i längtan ryms det ju också en njutning.

Jag är så rädd om dig

Jag såg en död skata på landsvägen. Vi far fram så hiskeligt i livet och då kommer mina vemodiga tankar. Jag är så rädd om livet, allt levande. Vi vet inte var den gnistan kommer ifrån som kallas liv och vi har fått den till skänks.
Kör jag bil har jag ett ansvar för mina medpassagerare, ja så tänker jag, jag behöver besinna mig så att inget händer de som åker med mig.
Eller de utanför bilen, de som bor i byarna, barnen vid skolan, katten i diket och fåglarna på flykt. Om jag är varsam nog så händer kanske inte det värsta, men händer det värsta så vet jag att jag ändå gjorde så gott jag förmådde. Skulle vara enda trösten...
Jag är så mån om hälsan, att ta hand om den, ge kroppen livskraft, rörelse och nyttig mat.
Inte hat och skräpmat.
Jag värnar skogarna, haven och igelkottarna.
Det gäller att tassa fram.
Det konstiga är att jag var så här redan från början, från det jag var liten. Rädd om. Ville det friska och ljusa. Att tjuvröka eller palla Gravensteineräpplen fanns inte i min sinnevärld. Låter kanske trist för  många, men jag har aldrig förstått dragningskraften till det destruktiva.
Vara rädd om.
Det är så svårt att förstå en blödande, krigande värld.
Det är så svårt att förstå att man inte saktar in bilen när det finns liv vid vägen.
Och allt förskräcklig där emellan.
Rädd om.
Dig och världshaven.
Är jag.

Döden i ögats blänk

I nuet kan alltid det värsta hända, det starka livet är också sprött och eteriskt som ett blomblad. Det gäller att vara varsam och vaksam och tassa fram i ödmjukhet. Inse att allt som lever är ett mirakel. Allt som lever vill leva. Huskatten, maskrosorna och cyklisten. Jag skälver vid tanken på hur nära de oundvikliga katastroferna och sjukdomarna vi rör oss. Men med trafiken är det som med kriget, människan bär helt och hållet ansvaret och skulden. I det ögonblick vi besinnar oss och lägger ned vapnen och hatet i trafiken och på slagfältet är vi alla befriade. Ett enda andetag bort är världsfreden och många svåra trafikolyckor.

Vad är det i oss människor som gör att vi är redo att krossa och döda för att komma fram tillräckligt fort, som tycker att just vårt ärende är värt en annan människas liv eller värt hennes förmåga att gå och tala. Jag vet jag skriver om detta ofta, om landsvägarnas vrede, men vi måste ta oss samman. Det ursinne som en del bilister visar mot cyklister genom att självrådigt hota, köra nära och ta risker med  sköra, pulserande kroppar är ett ovärdigt urtidsbeteende.

Varje gång du och jag sätter oss i en bil och kör iväg, bär vi ansvar för det levande. Inget möte, ingen tid att passa eller tåg att hinna är viktigare. När vi ger oss iväg ut på vägarna lever ännu katten i dikeskanten, djupandas ännu en cyklist under sin träningstur och njuter ännu en nybliven mamma sin promenad med babyn. I deras ögon blänker livet och just du och jag och alla pressade människor har makten att låta dem leva vidare, inte släcka livets blänk...

Nu är jag äntligen inne!

De som levat länge nog vet att mycket i livet går i cykler. Mode, beteenden och livsstil kommer och går. Kanske en del av den mänskliga naturen.

När jag var liten så ville jag inte ta skolbussen hem från skolan, jag ville ta mig över berget till fots och jag sprang fortare än pojkarna och in ett av mina första lopp kom jag med i juniorlandslaget. Sedan dess har jag sprungit och sprungit.  

Jag minns när jag lärde mig att cykla, vingliga tramptag på en gammal damcykel men allt bar och jag fick vingar och minns den hissnande känslan när jag rullade ut i den stora världen mot Bröndome.

Jag cyklade till Mölndal, Borås och Leksand.Jag har cyklat i Paris, Edinburgh och Dolomiterna. Jag har cyklat med resväskor, tårta och längdskidor på styret. Jag har cyklat och cyklat.

I tonåren slutade jag att äta kött, det var något som var fel. Vi hade ju så många av gräsätarnas kännetecken; platta tänder och en lång tarmkanal med massor av bakterier som lever på osmältbara växter, vi suger i oss vatten och lapar inte som rovdjuren, vi kan inte bilda C-vitamin och vi äter flera mål mat om dagen. När åren gått har vi ju dessutom blivit medvetna om slakterierna fasor.

Under många år har jag fått handla i flera olika butiker för att få tag på de ekologiska och obesprutade matvarorna, speciellt om jag inte hann/kunde ta mig till de där små kooperativen som fanns i botten av en källare, men det de sålde var ljusets och framtidens mat.

När jag var liten var jag noga med att spara. På el, på plastpåsar, på mat...Nu kommer EU-direktiv att det är dags att skära ned på mängden med plastpåsar i handeln, det tycker jag var på tiden.

Nu är allt så mycket enklare, allt finns, allt är mer eftertänksamt, alla cyklar och springer och man slipper att få en burk konserverade burk med ärtor till middag på fina restaurangen. 

Nu är jag äntligen inne...

Där skramlar kaffekoppar

Förr var ett bibliotek en magisk plast, ett underland där man i böckernas värld kunde besöka all Jordens platser och möta gåtfulla människor och magiska djur och det kan man ännu, en ofattbar lyx. Det är inte det, absolut inte. Men förr var det tyst på biblioteken, alldeles tyst. Helig mark, man viskade, det satt något i väggarna. 

På en sådan plats händer något med oss människor, stridsviljan och irritationen falnar. 

 

Min egen hemkommuns bibliotek är det vackraste på Jorden, tycker i varje fall vi nordhallänningar. En gigantisk byggnad med formen av en fyr och med ett glastak som sträcker sig mot stjärnorna.   

Där inne musiceras det, där stojar skolbarn och där skramlar kaffekoppar och jag, jag längtar efter de där magiska viskningarna och tassandet och vördnaden. 

Tänk om jag har fel, om detta bara är den nya tiden. 

Men tänk om jag har rätt, tänk om tystnaden är det som fattas oss alla...

Kan kosttillskott verkligen orsaka cancer?

Vi var och lyssnade på en forskare som höll föredrag om kosttillskott och cancer. Han kunde sina saker och hade flera tillförlitliga studier att vila ut i. Han hette Martin Bergö och veckopendlade här från Halland ända till Karolinska i Stockholm. (Ingen lämnar frivilligt Halland!)

De flesta känner väl till antioxidanter? Ni vet sådana där vitala ämnen som finns ibland annat i flera vitaminer och som räddar våra celler från att just oxidera, härskna! Mot-Oxidanter kan man säga. Våra celler blir ständigt attackerade av fria syreradikaler när vi omsätter syre. (Tänk då när man tränar och omsätter massor med syre! Mycket antioxidationsmedel krävs det!)  

Om oxidationen fortsätter ända i i DNA kan det bildas tumörer. 

Trossatsen som miljontals människor lutat sig emot i ett trettitotal år är att tillskott av antioxidanter är bra.   

Men nu kom Martin Bergö fram till kvällens klo, nämligen att tillskott är en tve-eggat vapen, de skyddar oss från cancer, men de skyddar även själva cancercellerna! 

Omfattande studier på lungcancer och malignt melanom har gett det hissnande resultatet att även tumörerna blir skyddade av antioxidanter som E-vitamin och Betakaroten.

Hastigheten som metastaserna förökade sig med fördubblades. Liknande studier kom finska forskare fram till redan på 90-talet och nu vet man ännu mer...

All världens producenter av kosttillskott som omsätter miljarder och många andra sätter andan i halsen och Martin Bergö och hans forskarvänner får både kritik och hatmejl. Men massor med ny forskning från Kina, England och USA visar samma entydiga resultat. 

Så vad är då slutsatsen, undrar vän av vitaminer? Jo, att antioxidanter skyddar oss från framtida tumörer, om vi inte har några tumörer. Cancersjuka skall absolut inte äta extra antioxidanter. Alla i salen andades ut. Men det tog inte slut här, för den största risken för cancer är åldrande och vi människor kan ha små, små dolda tumörer som kroppen klarar att övervinna, men vars tillväxt kan gynnas av stora mängder med antioxidant-tillskott. Man skall inte börja äta stora mängder med kosttillskott i medelåldern. 

Blåbär och broccoli räcker gott. 

Sa Martin Bergö.

Alltid denna skälvande punkt som heter lagom!

Kan man träna, älska och äta för mycket?

Det finns en plats, en punkt där allt skälver. Jag vet inte om det är den perfekta platsen, men om man där, just där, väger över blir det goda mindre gott, eller rent av ont. Jag funderar ofta på denna skälvande punkt, där tillvaron ofta balanserar.  För en hel del av det vi gör i livet gör vi ofta för mycket. Eller för lite. Man kan äta för mycket och bli fet. Man kan äta för lite och bli undernärd. En del tränar för mycket och sliter ut kroppen, andra tränar inte alls och bygger sjukdomar.  Det är inte helt ovanligt att älska, tycka om för mycket, att inte ge relationer andrum, då kan något gå sönder. Eller tvärtom, man lever så intensivt att man glömmer ge kärlek till dem man älskar och en dag är allt för sent och alla tågen har gått. Allt kan vi göra för mycket eller för lite; handla, umgås, festa, resa, städa, stressa, baka makroner eller titta på TV.

Det gäller bara att bli medveten om när man står på den punkten, just den punkt, när det börjar skälva…