JAG, EN BAGLADY!

Jag undrar lite granna om det bara är jag som kan hamna i de mest överjordiskt konstiga situationer. I morse hade jag ett viktigt möte i Göteborg, fick skjuts dit och tänkte cykla hem. Mot Halland, några få mil bara. På hotellets toalett bytte jag kavajen och finskorna mot vintertajts, dubbla regnjackor och skidhandskar. I väg. Ni kommer inte att tro mig, men jag är rätt så rutinerad när det gäller utrusning, kläder och uppträdande under påfrestande aktiviteter till fjälls, är till och med utbildad färdledare. Full koll på utrustning och inget risktagande.  

Misstag

Nu blåste det styv kuling från Kattegatt och det snöade omväxlande med snöblandat regn i riktning mot och snön piskade som småsten in i ögonen. Redan efter några få kilometer insåg jag ett av mina misstag: jag hade visserligen vattentäta kängor, men hällorna för snörning var trasiga och därför var det ganska öppet runt vristen. (Hade inte tänkt på det.) Ett annat misstag var tajts med regnskydd endast över låren. Detta gjorde att det snöade och regnade rakt ned i kängorna som strax var fyllda med vatten och fötterna hamnade i ett brännande isbad. Jag bet ihop. Trampade. Bet ihop. Trampade. Jag hade inget val när allt kom omkring. Började skälva  och insåg att jag måste göra något, såg amputerade tår på Mount Everest i mitt inre. Men allt jag kunde göra var att trampa och trampa och trampa. Lång förmiddag. Det gick inte fort i motvinden.

Att stanna är alltid en risk

Efter ett par mil fick jag panik och valde att ta risken att stanna till vid en butik, att stanna är alltid en risk, för man kan snabbt bli nedkyld om kroppen. Jag dröp in i affären och hittade snabbt som ögat ett par randiga myssockor för barn och ett Aftonbladet. Lång kö. Nu kände jag att jag var illa ute och började ta av mig skorna i kassakön – för att sätta på mig de torra sockorna så fort det bara gick. Flängde av prislappen för att visa i kassan, men insåg mitt misstag, kängorna var så blöta att jag knappt fick av dem och insåg samtidigt det absurda i handlingen.  Frågade en man med två paket juice om jag fick gå före, gnydde något om min cykling och förfrusna fötter…Väl ute i entrén stod jag sedan  skakande och bytte om bland vägsalt och brasved. Torra sockor och tidningspapper i kängorna och iväg. Det lättade, men inte mycket. Isbadet återkom efter bara några få kilometer. Och mina händer klarade inte heller av att på nytt värma upp de dyngblöta skidhandskarna så nu kom förfrysningskänslorna även i händerna. Snön piskade och vinden slet. Fötterna skrek av köld och allt mer känsel  försvann även i händerna. Nu gnydde jag verkligen. Det fanns ingenting att göra, jag kunde inte stanna, måste bara trampa. Kunde inte ens ta fram min mobiltelefon, än mindre slå ett nummer. Vart skulle jag förresten ringa mitt på dan? Plötsligt började växeln hacka, varje tramptag slirade. Det hade fastnat tidningspapper från kängorna i växeln!  

Sista milen

Sista milen var en isblå plåga och i sista byn kröp jag nästan in till ett hus för att få hjälp. Ingen hemma. Men jag plumsade in på byns pizzeria istället, min röst skälvde av förtvivlan när jag frågade efter en toalett. Jag klafsade in  på toaletten och kunde knappt stå på de isiga fötterna. Höll sedan en fot i taget under rinnande varmvatten. Värme! Smärtan slog sedan till i fötterna när de tinade upp och inget papper att torka dem med. Jag fick ställa mig på de randiga, rinnande myssockorna och hasa ut i restaurangen. En kille satt där och åt lunch, som tur var enda gästen! Jag vände mig mot honom och sa att om han tyckte jag betedde mig konstig så berodde det på att jag hade förfrusit mina fötter. Kände att jag måste förklara mig, men han sa inte mycket. En snörvlande, blöt baglady – vad skulle han tro om allt?!  Jag hasade vidare på mina blöta myssockor fram  till pizzabagaren och frågade bedjande om jag skulle kunna få låna en handduk. Chefen själv kom ut och han tittade verkligen på mig som på en halväten råtta som katten släpat in. Men han kom faktiskt med en handduk och när jag satt där och snörvlade och torkade mina snövita fötter, reste sig restaurangens enda gäst från bordet och kom fram till mig och frågade var jag bodde. Jag berättade och han skulle just den vägen för att sätta in ett kök i ett hus en halvmil från vårt hem. Mirakulöst stoppade han in min cykel (under min dånande tacksamhet) i sin hantverksbil bland en massa barnstolar och verktyg och han bröt på mild engelska och kom från Manchester.