Att springa i skogen är det bästa, de allra innerligaste och mest livgivande andetagen tas bland gammelgranarna. Men vi spinner också, jag och Min Anders. Två hårda pulspass i veckan. Intervall och distans. Pulsklockor tas på och alla ser sin pulsklocka ticka på den stora skärmen på väggen. Vit, blå, grön, gul - och röd zon. Konsten att bita ihop i röd zon, när hjärtat slår minst 90 % av maxpulsen, är en bitterljuv kamp. Under vilominuten syns hjärtats förmåga att lugna ned sig, att klättra ned i zonerna och syresätta kroppen på allt färre slag. Tänk all denna kraft i alla dessa hjärtslag i ett mörkt rum på ett Friskis & Svettis under en mörk halländsk kvällshimmel!
Vi har kommit att bli ett gott gäng under åren, några av oss som köar in till spinningsalen. Allt tidigare har vi anlänt och stått där och småpratat, skrattat och laddat. Mötts. Lärt känna varandra lite. En sommardag i fjol åt vi surdegsbröd och chokladmuffins i vårt växthus och vi hade mycket att prata och skratta om. Nestorn i gänget är en hjärtprofessor som vi skämtsamt och vördsamt kallar just professorn. Inför hans pondus och hans erfarenhet om hjärtat och livet hukar vi lite granna. Och han var dessutom en gång en god häcklöpare i IK Vikingen. Av de 50 pulsklockor som vi varje gång fritt väljer mellan tar han alltid nummer arton. Till slut var det få som ens tänkte tanken att ta just nummer arton, om nu någon skulle komma till Friskis & Svettis före professorn och hans rara fru. Pulsband nummer arton var professorns. Ibland råkade professorn se vilket nummer jag tog på min pulsklocka och han såg då mina hjärtslag. Det var stort för mig att som långdistanslöpare, som aldrig tränat med hjälp av tekniska finesser, få höra en hjärtprofessor beundrande säga att jag har ett idrottshjärta som inte är av denna värld. Jag blev blyg av den uppståndelsen. Och rörd.
Måndag och onsdag varje vecka, utom under sommaren, har vi delat djupa andetag, vi i spinninggänget. Det är alldeles speciellt att dela sina hjärtslag med andra, att se andra människors livspuls. Att bokstavligen se den energi pulsera som bär kärleken och upprätthåller det mystiska livet.
Så blev det jullov på Friskis & Svettis, i nådens år 2011. Ett par veckor med gran, grönkål och gåvor. Grön vinter och djupa andetag och måndagen när vi kom tillbaka hängde nummer arton kvar på sin krok...Professorn hade inte kommit. Skulle vi skoja? Och ta nummer arton?
Men så är nu livet en resa i ljus och mörker. Så ljuvligt och så djävligt. Professorn skulle aldrig komma mer, för hans hjärta hade slutat att slå strax före nyår. Just hans vältränade häcklöparhjärta, cykelhjärta, seglarhjärta och professorshjärta hade ödelagts av en infarkt. Sånt får inte hända, ingen får dö mitt i det pulserande, starka livet. Jag vill inte att någon skall dö. Tomma och chockade viskade vi andra, tassade vi förvirrat runt och sedan blev vi förstummade i det obegripliga. Ingen nåd, inga försäkringar, ingen amnesti verkar finnas. Vi vandrar alla på nattgammal is. Det gäller att säga orden och ge uppskattningen. Medan pulsen slår. För en del av livets mening verkar vara att allt skall förändras och förvandlas och någon annan skall ta vår plats. Skall fylla det tomrom som det drar så iskallt i från när någon lämnat oss. Skall ta nummer arton.
